Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Likasom i andra protestantiska länder, var här i äldre tider klockaren församlingens egentliga
barnalärare. Men nästa steg i utvecklingen, eller införandet af särskilda »skolmästare», blef i
Finland endast delvis uttaget. Både lag och sed fordrade tidigt, att föräldrarne, antingen själfva
eller genom andra, i hemmet skulle undervisa sina barn, och detta förhållande har i hufvudsak
fortfarande sin giltighet. Kyrkolagen af 1869 förutsätter lika litet, som dess föregångare, i regel
några särskilda skolanstalter för den allmänna religiösa folkundervisningen, och af ofvan nämnda
444,000 barn undervisades nära hälften, eller 207,000, antingen endast i hemmen eller därjämte
i söndagsskolor o. d. Klart är, att denna hemundervisning skall från pedagogisk-teknisk synpunkt
hafva sina stora brister, men förbises får ej heller — allraminst i en brytningstid som vår —
den moraliska betydelsen af denna folksed. Med skäl ha därför äfven vännerna och befordrarne
af en högre folkbildning i Finland fäst stor vigt vid att, så vidt möjligt, den traditionela
hemundervisningen upprätthålles och yttermera förkofras.
I städerna, där hemlifvet gestaltar sig annorlunda, än på landet, har den första undervisningen
dock mestadels öfvergått till lägre folkskolor och småbarnsskolor. På landsbygden kompletteras
den primära hemundervisningen mångenstädes genom en skolmästare, som flyttar från by till by
inom sitt distrikt, uppehåller sig på hvarje ställe ett visst antal veckor och där samlar omkring
sig traktens barn i skolåldern. Huru ofullkomlig denna s. k. ambulatoriska skola än är, har den
dock i ett glest befolkadt land haft att utföra ett civilisatoriskt arbete af betydelse och viker
därför endast långsamt och motvilligt för framträngande nya och bättre former. Vid den tidpunkt,
som ofvan citerade statistiska siffror afse, undervisades icke mindre än 175,000 barn i
ambulatoriska skolor på landet. Dessa skolor inrättas och underhållas af de kyrkliga församlingarna.
Till en fullständig bild af den kyrkliga folkundervisningen i Finland hör vidare en
framställning af skriftskolan samt läsförhören, om hvilka redan i kap. II är taladt.
Tänker man sig läsförhören något och skriftskolorna betydligt mindre allmänna, än nu för
tiden, de senare därjämte långt mera summariska, de ambulerande lärarne långt fåtaligare,
hemundervisningen däremot allmännare, men läskunnigheten ojämnare än nu, — så har man ungefär
en föreställning om den folkundervisning, som förekom i Finland vid det 19:de seklets ingång.
Men vid nämnda tidpunkt är det ock man skönjer de första begynnelserna till den rörelse, som
skulle bana väg för verkliga folkskolor. Uttalanden framkomma då, hvilka, om också svagt,
afspegla filantropisternas nya syn på uppfostran och undervisning, Pestalozzis epokgörande
sträf-vanden samt Bells och Lancasters massundervisningsidé och därigenom bland de bildade sprida
nya vyer i frågan om folkundervisningen. Andliga strömningar af flere slag gå på djupet af
det finska samhället och bilda, i förening med nämnda utifrån kommande impulser, en opinion
för inrättande af stående folkskolor, som tager sig ett lifligt uttryck i tidningslitteraturen redan
på 1840-talet.
Här, som på andra områden, blir orientaliska kriget gränsstenen mellan det gamla och det
nya. I den not, som Kejsar Alexander II den 24 mars 1856 uppläste i Finlands senat och som
innefattade’ det närmaste reformprogrammet för Finland (se ofvan s. 97), innehöll punkt 3 det
uppdrag åt senaten »att afgifva förslag, liuruledes organisation af skolor för folkbildningen inom
kommunerna på landet må underlättas». Denna punkt motsvarade, såsom vi i föregående öfverblick
sett, den upplystare opinionens inom landet redan medvetna och uttalade önskan. Härmed var
kejsarordet gifvet, och från nämnda dag kan Finlands nya folkskoleväsende räkna sin begynnelse.
Domkapitlen fingo först uppdraget att uttala sig i saken, men den »folkskola», som de
föreslogo, var endast en förberedelseanstalt till skriftskolan. Öfver denna ståndpunkt hade dock
den allmänna meningen redan höjt sig. En bland de strängaste kritikerna af domkapitlens förslag
utgick från den man, som senare blifvit kallad den »finska folkskolans fader».
Uno Cygnaeus, född i Tavastehus den 12 oktober 1810, blef genom sin
utvecklingsgång-mångsidigt förberedd för sin blif vande uppgift. Efter af slutade studier h varvid till en början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
