Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom sin »kritiska» filosofi, men var ingen vän af densamma, och så länge han lefde, vållade
hans kolossala auktoritet, att Kants lära ej kunde göra sig gällande i Åbo.
Emellertid framträdde kort efter Porthans död ett sällsamt och i Finlands litterära häfder
hittills enstaka fenomen: försöket att framställa ett nytt, af alla föregångare oberoende filosofiskt
system. Dess upphofsman var Gabriel Israel Hartman, f. 1776, prestson från Åland, hvilken
blef docent i filosofin och akademins bibliotekarie, men dog redan 1809, blott 33 år gammal. En
af Hartman utgifven lärobok i geografi har i tio upplagor varit mycket använd vid undervisningen
både i Sveriges och i Finlands skolor. Han idkade äfven annan litterär verksamhet, men hans
egentliga kallelse låg afgjordt åt filosofin. Oafsedt några akademiska afhandlingar, utgaf han ett
större filosofiskt arbete, Kunskapslära, hvaraf 2 delar utkommo 1807—08. Den tredje delen,
som skulle afsluta verket, såg aldrig dagen, till följd af författarens död.
Själf försäkrar Hartman, att han haft hufvuddragen till sin kunskapslära färdiga redan innan
han, i den enslighet hvari han lefde, hört talas om Kant eller läst någonting i filosofi, »utom något
litet kompendium i litterära historien». Man har betviflat detta påstående och beskylt Hartman för
att af fåfänga hafva velat dölja sitt beroende af andra tänkare. En närmare undersökning visar
dock, att systemet — så långt man i dess ofullbordade skick kan bedöma det — i det väsentliga
är hans eget, om än det närmare utförandet bevisar, att han lärt af andra. Hartman är empiriker,
han förnekar giltigheten af alla s. k. begrepp a priori. Vårt medvetande intygar, säger han,
ovedersägligt tillvaron såväl af vårt eget jag såsom ett ting i sig själft, som äfven af ting utom
medvetandet, hvilka genom de intryck de göra på våra sinnen blifva till för oss. Ur jagets natur
söker Hartinan deducera dess olika yttringssätt. Denna empiriskt psykologiska deduktion skall
bilda grundvalen för den egentliga kunskapsläran, som borde utreda frågan om kunskapens ursprung,
grunder, innehåll och värde, och hvilken var af sedd att ingå i den ej utkomna tredje delen af
arbetet. På kunskapsläran skulle åter hela det öfriga systemet byggas.
Framställningen är hos Hartman utmärkt af stor klarhet och logisk skärpa, stilen är liflig
och varm, om än stundom något deklamatorisk. Han erinrar i flere afseenden om vissa senare
uppträdande filosofer, såsom en J. Fries, en F. E. Beneke, hvilka i Tyskland bekämpade idealismen.
Det lider föga tvifvel, att Hartman, om han uppträdt i något annat land, där de yttre
förhållandena varit gynnsammare, skulle ådragit sig en långt större uppmärksamhet.
Blott en egentlig lärjunge har Hartman uppfostrat: Karl Sederholm, f. 1789, som i Åbo
studerade filosofi under hans ledning. Sederholm flyttade sedan till Ryssland, där han såsom prest
vid särskilda lutherska församlingar tillbragte återstoden af ett oroligt lif och dog 1867. Han
utgaf på tyska språket flera arbeten af dels filosofiskt, dels teologiskt innehåll. Det mest
omfattande bär titeln Der geistige Kosmos, eine Weltanschauung der Versölmung, Leipzig 1859, där
förf. sträfvar att åstadkomma en försoning mellan kristendom och filosofi.
Vid universitetet föredrogos Kants och Fichtes systemer, det senare af professorn Fredrik
Bergbom (1785—1830); Schellings däremot vann i Finland, i motsats till förhållandet i Sverige,
endast en ringa uppmärksamhet. Ingen af dessa läror vann dock här varaktigare insteg, livilket
däremot blef fallet med Hegels. Detta system representerades sedan medlet af 1830-talet af
Johan Jakob Tengström (se ofvan s. 216), professor i filosofi 1828—48, och öfvade äfven
inflytande på några samtida teologer. En ojämförligt mera energisk och framgångsrik målsman
erhöll dock den hegelska filosofin i Finland uti Johan Vilhelm Snellman (1806—1881). Ehuru
Tengströms lärjunge, var det hufvudsakligen på egen hand han gjorde sig förtrogen med detta
svårtillgängliga system, hvilket han med sig införlifvade på ett sätt, som icke gjorde intrång på
hans egen skarpt utpräglade individualitet. Docent i filosofin 1835, begynte han en
lärareverksamhet, som genast stälde honom i främsta ledet af universitetets yngre förmågor. Äfven utgaf
han 1837 en bearbetning af den hegelska s. k. »objektiva» logiken, den första af annan hand än
Hegels egen, äfvensom första häftet af en »filosofisk elementarkurs», innehållande psykologi. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
