- Project Runeberg -  Finland i 19de seklet. Framstäldt i ord och bild af finska skriftställare och konstnärer /
237

(1893) [MARC] With: Leo Mechelin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

äfven på annat ställe talas. Sin vetenskapliga verksamhet begynte Krohn såsom forskare i den
finska litteraturens historia. Hans afhandling Suomenkielinen runollisuus Ruotsinvallan aikana
(Den finskspråkiga poesin under det svenska väldets tid, 18C2) belyser på ett förtjenstfullt sätt
denna för den finska litteraturen föga fruktbringande period. Till detta område hör äfven
Suomalaisen virsikirjan historia (Den finska psalmbokens historia), som utkom år .1880, då
åstadkommandet af en ny finsk psalmbok var en af dagens frågor. I sina universitetsföreläsningar, hvilka
framdeles komma att offentliggöras, har han behandlat den finska litteraturens historia från Agricola
till nyare tider.

Från området för den skrifna litteraturens historia utvidgade Julius Krohn sina undersökningar
till den oskrifna litteratur, som lefver på folkets läppar. Undersökningen af den finska folkpoesin,
folkloren, blef också snart medelpunkten för Krohns vetenskapliga sträfvan. En förtidig död afbröt
detta arbete. Af lians vidlyftigt planlagda Finska litteraturens historia utkom endast den första
delen, undersökningen af Kalevala (1885). Oafslutad blef äfven publikationen af finnarnes
ursprungliga episka runor, Kalevalan toisinnot (Kalevala-varianterna); endast ett häfte, Samporunorna i
Finland, liann Krohn trycka före sin död.

Julius Krohn har fört den finska folkloreforskningen in på en alldeles ny bana. Förutom
att han på ett nytt sätt belyst en stor del af detta forskningsområde, har han härigenom äfven i
hög grad bidragit till utvecklingen af folkloreforskningens metod i allmänhet. Den
forskningsmetod, till hvilken han under sitt arbetes lopp småningom avancerade, var en historisk-geograjisk.
Han delade h varje äfven tyr eller saga i dess enskilda drag och sökte genom att med
hvar-andra jämföra alla varianter komma på det klara med, hvilka drag ursprungligen tillhörde sagan
i fråga, hvilka voro förändrade eller komna från annat håll. Jämförelsen af varianterna skedde i
geografisk ordning, emedan forskningen har visat, att folkpoesins produkter icke sprida sig
tillsammans med språket, utan tillsammans med kulturen, till följd hvaraf den geografiska beröringen
härvid har större betydelse, än den språkliga slägtskapen. Medels denna forskningsmetod sökte
han bestämma folkpoesins vandringar och dessa vandringars riktning äfvensom de förändringar,
som den af psykologiska skäl under vandringen undergått.

Sedan vi omtalat dessa vetenskapens stormän, Castren, Lönnrot, Ahlqvist och Krohn, böra vi
äfven fästa vår uppmärksamhet vid de män, som arbetade vid deras sida, äfvensom nämna några
af de yngre forskarne.

Af äldre vetenskapsidkare, som rörde sig på mycket vidsträckta områden, må här endast
nämnas den redan förut omtalade C. A. Gottlund, J. A. Lindström och D. E. D. Europjeus.
En hvar af dem har utgifvit flera skrifter, hvilka till sitt innehåll äro antingen
språkvetenskapliga eller filologisk-historiska. Ett och annat riktigt och värdefullt kan man nog finna i dessa
mäns skrifter, men det är alltid blandadt med allehanda fantasterier. Af Europaeus’ förtjenster
böra emellertid särskildt anmärkas utarbetandet af en ganska användbar svensk-finsk ordbok
(1853) äfvensom hans delaktighet i samlandet af de finska episka runorna: det var han, som
lemnade de vackraste bidragen till den andra redaktionen af Kalevala, nämligen Kullervo-runorna.

De yngre hade lärt sig att hålla sin forskning inom de rätta gränserna. I synnerhet vändes
uppmärksamheten till de finska dialekterna både utom och inom Finland. Sedan Torsten Aminoff
(1838—1881) år 1866 undersökt dialekten i södra Österbotten, om hvilken han offentliggjorde
ett värdefullt arbete, började dialektundersökningar utkomma i rask följd. Af dessa må nämnas
de af A. Genetz (född 1848, professor i finska språket och litteraturen 1891, i finsk-ugrisk
språkforskning 1893) utgifna afhandlingar om rysk-karelskan och olonetsiskan, V. Porkkas
afhandling om den ingriska dialekten, O. A. F. Lönnbohms om Jääski s-dialekten samt E. N. Setäläs
syntaktiska undersökning af folkspråket i nordöstra Satakunta. Nästan alla dessa
dialektundersökningar ha ingått i den af Finska Litteratursällskapet utgifna tidskriften Suomi. Samma sällskap
har börjat utgifva finska språkets minnesmärken från äldre tider (Monumenta linguce fennicce.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:47:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/finland19/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free