Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För en riktig uppfattning af ett lands natur är det emellertid nödigt att känna ieke blott
de enskilda växt- och djurformer, som där förekomma, utan äfven huru dessas uppträdande
tillsammans gifver trakterna deras allmänna karakter och bestämmer de enskilda lokaliteternas utseende.
Ocli då växtligheten i detta afseende spelar en långt större roll, än djurvärlden, så åligger det
botanisten att genom dylika topografiska undersökningar karakterisera landet. I Finland togs
initiativet till sådana forskningar på 1860-talet af J. P. Norrlin (f. 1842), och sedan dess ha
olika delar af landet efter hand blifvit undersökta.
Men forskningen måste äfven jämföra eget lands naturförhållanden med grannländernas. Redan
tidigt utsträckte de finska naturforskarne sina exkursioner utom landets gränser till Hvita hafvet och
till Onega. Särskildt märklig är den stora expedition, som på initiativ, taget inom /Societas pro
fauna et flora fennica, år 1887 i geografiskt och naturhistoriskt afseende undersökte Kola halfön
och hvars arbeten, kompletterade genom några senare forskningsresor, spridt ljus öfver en af Europas
minst kända nejder.
Man har i dessa gränstrakter funnit en natur, som i många afseenden öfverensstämmer med
Finlands och med den skandinaviska halföns, och det
allmänna resultatet af jämförelsen mellan naturen i de
olika delarne af norra Europa är, att trakterna
ve-sterom Onega samt därifrån upp till Hvita hafvet äro
att betrakta såsom det skandinaviska gebitets mest
mot öster framskjutna utpost. På andra sidan om
Onega vidtager en annan natur; själfva jorden har
där en annan geologisk karakter, och den djur- och
växtvärld, som lefver därpå, har ett annat tycke.
Systerbäck, Ladoga, Svir, Onega, sjön och
floden Wig, Hvita hafvet, Ishafvet, se där den gräns
de finska naturforskarne, förtrogna med sitt eget
lands natur och med grannländernas, efter
omsorgsfull undersökning hafva uppdragit emellan
Skandinavien i vidsträckt mening och Nord-Ryssland.
Nämnom ännu, att man redan i midten af
1700-talet begynte göra fenologiska observationer,
iakttagelser af tiden för de mest i ögonen fallande
epokerna i naturens lif, flyttfåglarnas ankomst och affärd,
växternas löfsprickning, blomning och bladfällning,
m. m. dylikt. Mer, än i södern med dess jämnare
klimat, ådraga sig dessa företeelser uppmärksamhet under nordens korta somrar, och vårt land har
hedern att kunna uppvisa synnerligen långvariga och talrika observationsserier, hvilka själffallet
äro af betydelse för bedömandet af den nordiska naturens lif. Med hängifven flit hafva dessa
iakttagelser sammanstälts af A. Moberg (förnämligast fysiker, se ofvan).
De finska naturforskarne hafva, såsom synes, företrädesvis sysselsatt sig med sitt eget land.
De hafva af dess naturalster sammanbragt rika nationalsamlingar, som i universitetets museer tjena
kommande forskare till ledning. De hafva i talrika arbeten redogjort för sådana frågor, hvilkas
besvarande såsom en pligt ålegat dem framför andra länders forskare, och genom detta arbete
bidragit till vetenskapens allmännare utveckling. Men de hafva icke därför låtit sin blick begränsas
af hemlandets natur. Nylander, Lindberg, Karsten hafva nämnts bland botanisterne. Äfven
zoo-logerne hafva med framgång arbetat utom den inhemska naturforskningens område.
Mest berömd bland dem var utan tvifvel Alex. yön Nordmann (1803—1866). Af Rudolphi
och Ehrenberg i Berlin infördes han i den nya värld, som, tack vare mikroskopets förbättring, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
