Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
säkerhet, än poetisk ingifvelse. Också blefvo hans diktalster öfver hufvud icke många; det bästa
är väl »Den finska fosterbygden» i tidningen Mnemosyne, en dikt, inspirerad af
fosterlandskänslan, däri nu äfven kärleken till det finska folket ingår som ett moment, medan den borgerliga
friheten och religionen prisas som den unga nationens yppersta af Sverige ärfda egodelar. En
ädelt anlagd natur, begynte hans lynne fördystras af sjuklighet och af olyckor, som öfverstego det
vanliga måttet. Redan 1822, i slutordet, då han nedlade Mnemosyne, ger han till känna, att hans
korta författarebana är till ända, och det sorgliga är, att detta blef en sanning. Sin verskonst
använde han visserligen ännu på att öfversätta stycken af romerska skalder. Men för öfrigt gjorde
hans bildade smak och litterära begåfning sig gällande i de akademiska festtal han vid flere
tillfällen höll och som förskaffade honom stort anseende såsom vältalare.
En hurtigare och rörligare ande, hade Adolf Ivar Arvidsson (se of van s. 217), äfven han
en af de unge poeterne i Aura», kunnat blifva en Hammarsköld i vår svenska vitterhet, om han
ej så tidigt öfvergått till politiskt skriftställ*eri. Lockad redan i barndomen af det hugstora i
Sveriges forntid, hade han under ett besök i Stockholm lärt känna de s. k. göternas fornnordiska
sträfvanden. Hans dikter i »Aura» gå gärna i folkvisans tonart, med rikligt af näckar och elfvor,
någon gång i fornnordisk versform med gamla’ skalder och högsatta kämpar. Äfven fosforistiska
försök i romantisk symbolism saknas icke, ej heller, i yngre åren, en ganska sinlig erotik. Sedan
han med en undersökning om romantikens ska’plynne blifvit docent 1817, begynte han en
öfver-sättning af Volsungarnes saga 1820—1821, och längre blef icke hans poetiska bana. Då han senare
(1832) samlade sina lyriska försök och tryckte dem i några exemplar under titeln »Ungdoms
rimfrost af Sonen i Örnskog», visar detta, att han knappast tog sin dikt som mer än — ett i
ungdomen vanligt poetiserande. Större förtjenst inlade Arvidsson genom sin i Stockholm utförda
samling »Svenska fornsånger» 1834—37. De ströftåg han gjorde på det politiska området under
en tid, då tystnaden ansågs såsom landets bästa politik, och hvilka föranledde hans förvisning
från universitetet och öfverflyttning till Sverige 1823, utmärkte sig delvis genom en verve, som
ger dem ett vittert värde.
Produktivast bland dem, som i »Aura» hade försökt sina vingar, var Axel Gabriel Sjöström
(se s. 242), hvilken ock i samtidens ögon steg högst; hos eftervärlden har han sjunkit i en
glömska, som måhända är större, än han förtjenat. Genom att uppehålla Äbo tidningar och, efter
branden, i Helsingfors upprätta en ny tidning gagnade han den nya periodens skriftställare, dem
han eljes just icke kunde befrämja, hvarken med sin kritik eller sina egna alster. Han saknade
två väsentliga vilkor, originalitet och smak, men han egde en lätt och rik verskonst i förening
med en imitativ förmåga, som lät honom lyckligt efterbilda olika maner, Franzéns menlöshet,
Anakreons erotik, göternes fornsång och fosforisternes mystik: i »Aura» finnes af alla sorter.
Sjöström blef flere gånger utsedd att skrifva promotionsdikter, hvilket visar det anseende han åtnjöt.
Sålunda tillkommo hans längsta stycken, »Oskulden», »Skyddsgudinnorna» och »Hjertats
hemlighet». Branden, som några veckor efter promotionen 1827 ödelade*universitetsstaden, dess
lärdoms-skatter och minnesmärken, erbjöd honom ett gripande ämne, som han sökte skildra i tolf lyriska
bilder, »Taflor af vådelden i Äbo». I dessa bilder möter man här och där en präktigare målning
eller en rörande skildring, men lika ofta smaklösa och vulgära drag. I Helsingfors fortsatte
Sjöström blott med sina öfversättningår, framför allt af grekiska skalder, på sätt tidigare är nämndt.
I och med denna vådeld gick vitterheten under i Aurastadén, där det efter ödeläggelsen och
universitetets bortflyttning skulle varit alldeles tyst, om icke en främling där sökt och funnit en
fristad. Lars Arnell, en af Carl Johans statssekreterare, som i Äbo uppsatt en bokhandel, innan
han fick anställning som Hushållningssällskapets sekreterare, begagnade ledigheten till att fortsätta
det öfversättningsarbete, med hvilket han efter sitt skeppsbrott sökt berga lifvet. I Stockholm
hade han, utom en mängd öfversättningår af romaner, låtit trycka (1828) sin mästerliga
försvenskning af Walter Scotts »Lady of the lake», och i samma flödande, färgrika språk återgaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
