Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vännerna där hemma, men däremot förlorat de poetiska intressena ur sigte. Efter hemkomsten,
då han lade hela sin stora energi i fysikaliska och meteorologiska forskningar, är det blott sällan
och ganska tvunget han rör vid lyran.
Annan var den betydelse fosterlandskärleken erhöll i och för Runebergs hela skaldskap.
Hos ingen af medlemmarna i hans kamratkrets gå de fosterländska väckelserna så långt tillbaka
i tiden, som hos honom. Sin öppna blick för verkligheten hade han med sig från sitt
österbottniska barndomshem, där den tidigt utvecklats under jagt. och fiske, och denna lust för att
umgås med naturen gaf honom den lefvande kännedom af dess företeelser, som utmärker all
hans diktning. När han sedan som ung student i två år, 1824 och 1825, konditionerade, dels i
Saarijärvi, dels i Ruovesi, mottog han, tack vare denna öppna, lifliga blick, mäktiga intryck ej blott
af inlandsnaturen, utan ock af det finskatalande folk, som lefde i dess sköte och som varit honom
hittills främmande. Uppvuxen på det svenska kustlandet, blef han aldrig mäktig det finska
språket, men han trängde icke dess mindre med förundransvärd intuition till folkets inre väsen,
omfattande med djup sympati dess egenart i tänkesätt och seder, i sång och sägen. Ett annat
slag af fosterländska väckelser från samma år och samma trakter voro de krigiska hågkomster
från Finlands sista strider, som fortlefde i bygderna, närmast inom den familj, där han var lärare.
Huru umgänget här med krigare från 1808, deras berättelser och personligheter väckte hans
fosterlandskänsla, har han själf sagt oss i inledningssången till Fänrik Ståls sägner».
Samtidigt mognade hans skaldskap till full själf ständighet. Detta visade sig redan i det
första häfte »Dikter» han utgaf 1830 på våren. Jämte »Svartsjukans nätter» samt de i Abo
och Pargas tillkomna lyriska dikterna, där franzénska och andra toner genljuda, dels omedvetet,
dels i medveten täflan, ingå här stycken, där skalden är helt och hållet sig själf, främst den
första samlingen af de små reliefbilder från landtlifvet, dem han benämner »Idyll och Epigram».
För att finna, huru det folkeliga samverkade i hans diktning med det största mästerskap i formen,
behöfver man blott erinra sig den hithörande dikten Högt bland Saarijärvis moar». I det andra
häftet »Dikter» af 1833, där de tjusande lifsbilderna fortsättas, varsnar man äfven i de större
lyriska styckena en viss förkärlek för folklifvet (»Bondgossen», »Tjensteflickan», »Sjömansflickan»
m. fl.), men den nationela fullkomningen af Runebergs diktkonst ligger dock djupare, än blott i
valet af folkeliga ämnen. I själf va hans styl, denna lugna och klara realism, hvars hemlighet
han lärt sig hos antiken, får det nationela sitt högsta uttryck, röj dt i en besinningsfullhet, där
känslan, om än så stark, aldrig blir retorisk, en hofsam, moderat och försonlig uppfattning af
verkligheten, aldrig lidelsefull eller sinlig, en manlig och dock på samma gång mild lefnadston,
ett spelande mellan muntert skämt och vemod, och allt detta klädt i en diktion, lika enkel och
stor, som rik på naturfulla bilder, en vers, lika välljudande, som ofelbar. Att de lyriska stycken,
där denna hans egen styl till först yppades, »Svanen», »Hvad jag är säll», »Vid en källa»,
»Den sjuttonåriga», »Hvem styrde hit din väg?», »Det var då», för att här nämna blott dem,
som äro upprunna ur den bildade klassens själslif, blefvo familjära i allt vidare kretsar, visar,
huru hans diktning var nationel i denna högre mening.
Efter första dikthäftet följde »Grafven i Perrho», där båda slagen af inflytelser, de krigiska
och de folkeliga, sammangått till ett. Den gripande berättelsen om bonden Hane och hans sex
söner, som reste sig emot den härjande fienden under den s. k. lilla ofreden, skrefs 1831 på
hösten och öfversändes till Svenska akademin, som tilldelade den mindre priset i andra rummet,
en dom, den Runeberg kanske icke utan anstöt emottog. Realismen i Runebergs framställning,
det folkeliga i hans skildring var någonting så nytt, att det torde förefallit domarene underligt,
på samma gång de kände sig gripna af diktens varma fosterländska känsla. Och nekas kan ju
icke, att där är någonting stelt och forceradt, som isynnerhet blir märkbart vid en jämförelse med
»Molnets broder», ett alster af samma slags inspiration, men tillkommet fyra år senare: här är
skildringen mycket bredare, den patriotiskt heroiska känslan rör sig mycket friare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
