Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Morgonbladet med öfversättningar och bearbetningar, bland hvilka hon nu och då insmög en egen
stump. I ungdomen och ännu på äldre dagar skref hon vers, mera kraftig och kärnfull, än vacker,
men den plats hon beredt sig i vår vitterhet beror väsentligen af de prosaskrifter, med hvilka hon
framträdde på 1840- och 1850-talen: en mängd allegoriserande, i österländsk sagoform klädda
»Teckningar och drömmar» (i Necken 1847 och i Snellmans Litteraturblad 1850—58) samt
berättelserna »Fru Catharina Boije och hennes döttrar» (1858) och »Sigrid Liljeholm» (1862).
Den förra af dessa berättelser är en liflig och mycket omtyckt skildring från stora ofredens dagar,
grundad på partigängaren Löfvings anteckningar, hvilka väl alltför mycket ingått i kompositionen,
men också gifva åt berättelsen en god tids- och lokalfärg. I »Sigrid Liljeholm» har tvärtom
det historiska fått tjena som omhölje för författarinnans varma intresse för kvinnans lott och för
hennes rätt till själfständig utveckling.
Det var först sent, eller då Nervänders och Stenbäcks lyror redan tystnade, som Fredrik
Cygnaeus framträdde med dikter, hvilka också
förundrade samtiden mera än de anslogo, men
innan ännu Snellman återvändt från Sverige
för att störa stillheten i vårt samhällslif, hade
Cygnaeus begynt verka för de patriotiska
känslornas väckande hos den studerande
ungdomen. Historien hade varit hans
lefnadsstu-dium, och hans mission blef att meddela sin
entusiasm för allt stort i historien, särskildt i
Finlands förflutna öden. Då han året efter
kandidatexamen erhållit en lärareplats i
kadett-kåren, hade han där fått tillfälle pröfva, hvilken
makt han egde öfver ungdomens sinnen. Det
var det utmärkande för hans patriotism, att
han med en stor hängifvenhet för den svenska
tidens minnen förknippade en liflig beundran,
närd genom vistelsen i Petersburg, för det
mäktiga rikes herskare, under hvilkas spira
fäderneslandet nu befann sig. Längtande efter en
vidsträcktare verkningskrets, tog han afsked
från kadettkåren 1838 och blef året därpå
docent i historien. Denna anställning jämte
aflöning som rektor vid hufvudstadens
trivialskola och befattningen som kurator för österbottningarna, den han samtidigt erhöll, voro
anspråkslösa nog i yttre måtto, men skaffade honom tacksamma åhörare för de upphöjda idéer och varma
känslor han ville sprida i dels bundet, dels obundet tal.
Såsom vitter författare framträdde han till först med två häften »Ispiggar» (1837 —1841),
hvilka följdes af två häften Yandringsbilder», tillkomna imder den fyraåriga resa i utlandet
(1843—1847), som han företog med universitetets stora reseunderstöd. Hos vännerna i
Lördagskvällarnas krets hade Cygnaei lyriska försök väckt tvifvel om hans poetiska begåfning. Bristen
på formsinne och herravälde öfver en högt, men också vidt sväfvande inbillning gjorde hans dikt
oklar och tung, hvartill kom, vid de tidigare, ur det intima eller bildningslifvet öfver hufvud
hem-tade ämnena, en grubblande, tungsint stämning. I »Vandringsbilderna», där han söker återge
intrycken af historiens hjältegestalter eller den samtida bildningens heroer, får dikten något mera
klarhet och kraft; det är, som om lian från inflytelsen af Lamartines vemodiga öfvergått till
Victor Hugos stormodiga diktning. Det är dock först med de fosterländska ämnena, som hans
J. L. Runebergs staty i Helsingfors.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
