Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af personliga hågkomster, fjärran funna jämförelser, känslofulla betraktelser med de intryck ämnet
väckt hos honom, men det hyperboliska är här mera på sin plats, och det mästerliga i utförandet,
den värdiga hållningen, de måttfulla gesterna samverkade till att hos åhörarne framkalla de
känslo-stämningar, hvilka beherskade honom själf. Det var företrädesvis som talare han utöfvade det
väckelserika inflytande, som blir märkbart från den stund han från Fredrikshamn öfverflyttar till
universitetet. Med obeskriflig hänförelse skall ungdomen hafva lyssnat till hans tal om »Finlands
namn» den 13 maj 1848. Ungdomen förblef honom trogen äfven under ett senare, nyktrare
tidskifte: år efter år uppvaktades han på sin födelsedag med sång, och hyllningen besvarade han
med ett tal.
Återkommen från sin långa utrikesresa och sedan han några år som docent föreläst öfver
franska revolutionens historia, hade han 1854 utnämnts till professor i den nyinrättade lärostolen
för estetik och nyare litteratur, och verkade nu med desto större framgång för spridandet af sina
upphöjda åsigter. Sitt inflytande som talare och skriftställare använde han äfven för befrämjande
af teaterns intressen och, i egenskap af konstföreningens ordförande, för den bildande konstens
utvecklande. Ännu ett årtionde efter det han afgått från sin profession fortsatte han till inemot
sin död, 1881, denna långa, betydelsefulla verksamhet, af hvilken hans »Samlade arbeten» i 10
band och E. Nervänders därtill fogade minnesteckning gifva en detaljerad bild.
Mycket mindre originel och storslagen, än Cygnaeus, har Zacharias Topelius all den
form-begåfning Cygnaeus saknade. Den yngste af skaldebröderne från 1830-talet, har han omedelbart
af naturen, i rikligare mått, än någon af de andra, erhållit gåfvan att tala ett poetiskt språk,
bundet eller obundet. Född 1818 invid Nykarleby, grannstaden till Runebergs födelseort, blef
han student 1833 och tillhörde egentligen icke Lördagskvällarnas krets, men stod dock under dess
inflytelse i sin bildbaraste ålder. Han hade vid 13 års ålder skickats till hufvudstaden för att
förberedas till studentexamen och i sådant hänseende anförtrotts åt Runeberg, i hvars hem han bodde.
Vid jubelpromotionen 1840 blef han magister; utom skönlitteraturen utgjorde filosofin och historien
hans hufvudstudium. Han var en af dem, för hvilka Cygnaeus öppnat nya rymder i
fäderneslandets historia, ehuru han visserligen stod på en något annan grund, då han 1845 (i Joukahainen)
ifrågasatte, huruvida Finland egde någon historia före 1809. Från hemmet åter hade han en
fäderneärfd kärlek till den finska folkdikten, och dessa två känslor, i förening med hänförelsen
för fosterlandets natur, blef vo de förnämsta trådarna i hans tjusande diktning.
Emellertid beträdde han, knapt 24 år gammal, vägledd af sin lätta skriftställartalang,
publicistens bana, på hvilken han fortgick till sin medelålder. Topelius redigerade »Helsingfors
tidningar» med en varm, färgrik talang, som särskildt framstod i Leopoldinerbrefven, i kåserier, kritiska
notiser och följetongen; han blef snart den stora allmänhetens gunstling och hans tidning landets
mest spridda blad. Ur denna verksamhet uppväxte på 1840- och 1850-talen en lyrisk diktning
och en novellistik, som utgöra mycket betydande insatser i Finlands svenska vitterhet.
Det var 1845 Topelius samlat ihop sitt första häfte »Ljungblommor», det andra utkom 1850,
och med tredje häftet och dess »Sylvias visor» afslöts 1854 denna hans lyriks rätta blomningstid.
Liksom hos Franzén, hvars skaplynne och utveckling i så många hänseenden gå igen hos Topelius,
efterträdes den omedelbara lyriken af en symboliserande tankepoesi. När han 1870 utgaf sin nästa
samling, »Nya blad», var sångmön märkbart förändrad, och när han 1889 ger åt sista
diktsamlingen titeln »Ljung», vill han därmed säga, att blomningstiden är slut.
Redan i sina första Ljungblommor framstår Topelius som en poet af Guds nåde, född med
detta sångens tungomål, som har makt att utsäga allt, hvad ett hjärta hoppas, älskar och lider.
Helt visst ansluter äfven han sig i början till andras former, Franzéns, Runebergs, Almqvists,
folkvisans, äfven dansmelodier ge form åt hans ingifvelser, och isynnerhet försöker han sig i den
finska runoformen, ehuru det snart måste visa sig, att den var för enformig för hans rika lyriska
begåfning. Ännu senare, när någon annans diktform anslagit honom, t. ex. Malmströms »Hvi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
