Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dessa drag i Topelii skaldskap äro samlade ur »Ljungblommorna», men återfinnas till en god
del i all hans lyrik, trots den märkbara förändring, som inträdde mot midten af femtio-talet. T
det att ingifvelsen förlorar sin omedelbarhet, ersättes den af en spekulation, någonting midt emellan
symbolism och allegori, allt för mycket reflexion för att vara det förra och för mycket sväfvande
för att vara det senare. »Sylvias visor» (1853—1855), den sista ljungblomsskörden, bilda en
öfvergång, de äro i detta hänseende hvad Fanny sångerna» äro hos Franzén. Formen, mera
musikalisk än någonsin, är en praktkostym, som röjer sin egen rikedom, mer än diktens gestaltning,
hvilken stundom är mager nog. Temat i denna diktcykel är den fosterländska naturens skönhet,
dess frid gentemot lifvets strid och kif, dess spegelblanka vikar, dess oskuldsfulla skördefolk, och
Sylvia är det finaste, skäraste, ömmaste af dess väsen i fågelhamn, men så att denna skepnad
blott här och där, genom ett och annat drag, vidmakthålles. Sedan, i de dikter, hvilka samlats i
Nya blad» och i »Ljung», är det andra, fosterländska, geografiska, historiska, fysikaliska,
humanitära tankar, som framställas i den glänsande kostymen. I bilden af »Islossningen» i landets
elfvar, främst Ulea elf, försinnebildligar han 1856 landets längtan efter en friare och själfständigare
utveckling; i »Finlands höjning» framställes, huru uti jordens inre bor en vänlig jätte, som
upplyfter landet och hvart tjugonde år skänker det ett grefskap, men jätten förvandlas till ungdomen,
som med sin kärleks makt höjer landet, och slutligen är det dock icke individerna, utan andens
eviga vågor* som verka fosterlandets upphöjning. För denna andens i naturen filosofi fick han
godt utrymme i sina promotionsdikter (»Helsning» 1844, Har vetenskapen ett fädernesland?»
1853, »Striden om ljuset» 1860, »Helsning» 1890). Att den religiösa känslan därvid skulle
göra sig allt mera gällande som kyrklig mystik, var så mycket naturligare, som han en god del
af 1860-talet var sysselsatt med psalmboksförslaget. Så skildrar han frosten i »Septembernatten
1867» som en straffdom, den Gud lät utgå öfver landet för menniskornas förvetenhet, otro och
synd. Men låter han någongång, i striden mot tidens växande positivism, symbolismen falla, får
hans vers en flykt, hans diktion en kraft (»Yerldarnas daning», »Voltaires hjerta»), som man ej
skulle vänta sig af Ljungblommornas skald, och samma starka flöde röjer hans dikt, då han,
manande eller bestraffande, berör det inbördes splitet (»Den originala skuldsedeln», »Draktänder»),
slår ett slag för kvinnans rätt till bildning eller ger uttryck åt sin beundran för Garibaldi.
Måhända älskar man dock mera i dessa senare samlingar att här och där möta små
stämnings-bilder, sådana som »Klockan klingar på Roines strand», eller glädtiga, graciösa arabesker till
dans-och andra melodier, hvilka påminna om ljungblommornas innerligare och omedelbarare tider.
I »Helsingfors Tidningar» på 1840-talet finner man, huru följetongen, hvilken börjar med
små skildringar ur verkligheten, än i sagoform, än anekdotiska, växer till sig år för år och får
konsistens af noveller, helst med en historisk kärna, såsom »Drottning Sophia Magdalena» (1848)
och »Gamla baron på Rautakylä» (1849), tills diktaren vintern och våren 1850 låter där ingå
sin första betydande novell, »Hertiginnan af Finland». Briljanta, med mjuka och fulla händer
utkastade sedeskildringar från Abo på 1740-talet omvexla i denna berättelse med detaljerade bilder
från det bedröfliga krig, som bär namnet »lilla ofreden», och emottogos med hänförelse, oaktadt
den vansklighet ämnet innebar. All författarens konst kunde icke afhjälpa, att hjältinnan, Eva
Merthens, borgmästarens i Åbo dotter, gett sig till älskarinna åt den fientliga öfvergeneralen, ett
förhållande, som måste förefalla desto betänkligare, ju strängare grundsatser då ännu voro rådande
i vår litteratur.
Med detta lärospån hade Topelius pröfvat sina krafter som historisk novellförfattare och
dessutom funnit, att han i sitt lilla blad med dess två numror i veckan likväl kunde hålla upp
intresset äfven för längre berättelser. Så öppnade han hösten 1851 den berömda serie af skildringar
ur svensk-finska historien, som under namn af Fältskärns berättelser» hör till det yppersta
litteraturen eger i den genren; de äro fullständigt öfversatta till danska samt delvis till tyska och
engelska: Begynnande med slaget vid Breitenfeld och Gustaf Adolfs uppträdande på trettioåriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
