Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för »Finlands allmänna Tidning» och i egenskap af dess hufvudredaktör blef expeditionschef
vid generalguvernörskansliet. Han hade 1847 blifvit docent i estetik. Från hösten 1844 hade
han redigerat Runebergs forna tidning, Morgonbladet. Nu bröt han på samma gång med den fria
publicistiken och med sin akademiska bana; han afstod från täflan med Cygnaeus om den
nyinrättade professionen i estetik och nyare litteratur. Men ur samma förhållande, som föranledt
brytningen, uppväxte 1851 hans största skaldeverk, skådespelet »Ur lifvets strid», som ock blef
hans sista nämnvärda skapelse. Temat är det gamla, om hjärtats rätt gentemot bördsstoltheten,
och stycket, som är utfördt i välljudande alexandriner, genomgås af ett vemodigt, högstämdt patos.
Händelsen är förlagd till tiden för Oravais slag, och Döbeln och hans officerare, som införts i
handlingen, väckte ett jubel, som förnummits äfven sedan dess något tomma idealism kommit
publiken att svalna för stycket i öfrigt. Berndtson hade här af omständigheterna blifvit förd
utom sitt skaplynnes rätta gränser: känslan blef sentimental och ingifvelsen mestadelen af litterär
art. Bättre, än genom de smärre stycken Berndtson senare skrifvit, bevisade han sitt intresse för
scenen genom ett stort antal öfversättningar och genom den fortgående sakförståndiga kritik han
egnade repertoaren. Ehuru på äldre dagar nästan blind, saknades han sällan på sin plats å teatern.
Samma idealitet i uppfattningen och samma omsorg och välljud i formen, som voro utmärkande
för periodens framstående diktare, känneteckna äfven dess mindre poeter, af hvilka några må
nämnas för att fullborda skildringen, om också brist på originel ingifvelse, alltför kritiskt lynne
eller ogynnsamma omständigheter delvis hindrat deras utveckling.
En man af fin bildning och stor beläsenhet, hade Carl Wilhelm Törnegren (1817 —1860)
vändt sig företrädesvis till de romaniska folkens litteratur, den han föredrog vid universitetet som
professor i lärdomshistorien. Bland romansens och trubadursångens alster hade hans egen
verskonst blifvit säker, konstfull och varm. I sina lyriska dikter, hvilkas uppkomst mestadelen tillhöra
tiden från hans vistelse i Sverige 1837 till hans vistelse i Moskva 1842, röjer han i hög grad
förmågan att med de ord han väljer väcka hos läsarn klara, vänliga, sinnrika intryck; så när han
skildrar »Öresund», afskedet från »Min svenska flicka», »Zigenarflickan», eller då han manar
»Finlands sångmö» till en muntrare ton. Men hans ingifvelser voro sparsamma, och han använde
sin verskonst tyvärr alltför litet äfven vid öfversättningar, af hvilka han lemnat några mästerliga
prof af spanska romanser och af Moores »Irländska melodier». Hans längsta dikt är helsningen till
1857 års magistrar, med klara tankar om ynglingens mål, om bildning, fosterland och språk.
Törnegren var känd för konsten att berätta, och hans minne va” rikt på anekdoter, dem han
formade med stor konstfärdighet och gärna afslutade med en satirisk point. En frukt af detta
satiriska lynne voro hans bref i Helsingfors tidningar (1856—1858), där han i en lugn,
godmodig ton uppvisar gängse löjligheter och öfverdrifter, bland annat i språkfrågan, och hvilka väckte
så mycket mera uppseende, som vår vitterhet varit jämförelsevis fattig åt detta håll.
Samtidigt som Berndtsons skaplynne utvecklade sig åt det komiska, framträdde på
studentkalasen en skämtsam diktare, Jakob Gabriel Leistenius (1821 —1858), hvilken vann ett stormande
bifall med sina improvisationer. Man förde honom i något sidorum, där en kamrat var till hands
med papper och penna, någon gammal melodi eller meter föll honom i hågen, och de sålunda
tillkomna verserna af sjöng den lille rimde poeten själf på sitt torroliga sätt. Dessa improvisationer
röra sig om kamratlifvet och äro icke mycket fyndiga eller kvicka, men andas en genuin lustighet,
utan att ge synnerlig anstöt åt anständigheten eller versformen. Uppmuntrad af de äldre diktarne,
begynte han odla sin talang och sträcka sina betraktelser från studentlifvet utöfver det
kälkbor-gerliga lifvets förhållanden, dem han skildrar i skiftningar mellan burleskt och sorglustigt. Medan
han, som nödgades uppehålla sig med information, långsamt studerade på kandidatexamen, där
latinet och historien voro hans hufvudämnen, leddes hans sångmö till dessa burleska travesteringar
af gamla historien, som äro den mest markerande delen af hennes alster. Kung Crösus, Xantippa.
Alcibiades, Dionysius, Sabinskornas bortröfvande, Menenius Agrippa m. fl. äro harmlösa vrångbilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
