Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af de gamla skolberättelserna, där lustigheten uppstår genom den moderna kostymen. Lifvad af
bifallet i de akademiska kretsarna, utgaf han 1847 ett litet häfte, »Pojken» benämndt, och ännu
samma år en något större samling, Ynglingen». Bland skämtdikterna möter man äfven allvarliga
och upphöjda stycken, och det var hans innersta hopp att i den högre lyriken vinna det
erkännande, han tyckte sig nog lätt liafva vunnit på ett lägre område. När han 1855 utgaf sina
»Dikter», där de lustiga dikterna blott i strängt urval intagits, har han närmat sig Topelii maner,
men det är blott någongång (t. ex. »Döda liafvet») han lyckas ge åt dikten ett djupare värde.
Huruvida han åt ena eller andra hållet skulle nått någon större fulländning, blef oafgjordt; han
dog i sin bästa ålder.
Bland de nya diktarämnena, som i kalendrar och i tidningar gjorde sig bemärkta på
fyratiotalet, förtjenar Emil v. Qvanten (f. 1827) framhållas för sin veka, rent lyriska begåfning. Lika
grofkornig och lustig, som Leistenii diktning var, lika fin, formfulländad och melankolisk är sången
hos v. Qvanten. Hans dikt är än mera musikalisk och känslofull, än Topelii »Ljungblommor»,
men lemnar ingen lyrisk idé i behåll hos läsaren. Det är naturens toner han söker kläda i ord,
helst sådana de ljuda i natten, i ensamheten och i den unga flickans sinne. Sällan hör man af
honom en så munter ton som i hans »Vårsång». Hans sångmö är oändligt blyg och öm, med
en stark lutning åt det finskt folkeliga. Hans längsta dikt, »Midsommarnatten», ett lyriskt
dramatiskt natursvärmeri, har dock en djupare andemening och påminner med naturandarnes sång
och dans om Atterbom. Dessa sina förstlingar, dem han offentliggjort i »Necken» och i sin egen
kalender »Lärkan» 1845 och 1849, samlade han 1851 till ett häfte »Dikter». Han begaf sig
kort därpå för helsans skuld på en resa till Söderhafvet. På återvägen stannade han i Stockholm
och har sedan icke återvändt till hemlandet, men kvarlemnade där sin »Suomis sång», som i
musik af Pacius fortlefver på ungdomens läppar, ett uttryck för dess fosterländska naturkänsla.
I de nya förhållandena har hans diktning väl fått ett positivare innehåll, formen har mognat till
stor klarhet och precision, men sitt lyriska, känsliga och allvarliga lynne har den bibehållit.
Medan det litterära lifvet i hufvudstaden sålunda spirade upp, syntes i Abo de afbrutna
traditionerna åter vilja slå rot i den gamla jordmånen. Det musikaliska sällskapet, med anor från
Porthans och Franzéns tider, hade åter konstituerat sig och kom de litterära sträfvandena till hjälp.
J. W. Lillja, den verksamme förläggarn, hade ingen svårighet att fylla »Aura», organet för dessa
sträfvanden åren 1847—1854 och 1856, då det utvidgades till en veckoskrift. Ej blott
öfver-sättningar, utan mest originalnoveller och lustspel ingingo från författare och författarinnor på orten.
De förnämsta bärarne af denna verksamhet voro Johan August v. Essen (1815—1873) och Nils
Henrik Pinello (1802—1879). Den förre har i konstlösa berättelser återgifvit hågkomster från
sista finska kriget (»Mordnatten i Kauhajoki», »Det farliga skrinet») samt gjort försök äfven med
sällskapsnovelien (»Ett tidens barn»). Hans mest bekanta dikt är ett sångstycke, »Skärgårdsflickan»,
efter fransk förebild, rikt på kupletter med inhemska melodier och länge en omtyckt pjes på
sällskapsteatern. Genom lokaliseringen af franska stycken, till hvilka musiken arrangerades af
Greve, bidrog äfven Pinello med sin ytligare talang att framalstra ett angenämt tidsfördrif. En
harmlös pratsamhet och många små trefliga hågkomster känneteckna de »Små berättelser och
tidsbilder af kapten Puff», som han under ett årtionde (1866—-1878) fortsatte att utgifva, efter
det att denna vittra blomning redan begynt aftyna. En gång ville han gå djupare, men gick längre
än sin begåfning, då han diktade en romantisk opera, »Junkerns förmyndare», till livilken den då
redan ohjälplige Ingelius satte musiken. Axel Gabriel Ingelius, Agis kallad, var den flitigaste
novellförfattaren i Aura åren 1849—1856. »Granriskojan», »Det gråa slottet», »Guvernanten Celias
minnen , Brokiga blad», »Heinolablomman» äro i grunden ganska ordinära berättelser, men
försatta med en romantik, som blott röjer författarens brist på finare, så artistisk som allmän bildning.
Han ansågs för ett brustet geni, men brustenheten var väl mera af moralisk, än af estetisk art.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
