Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på grund af däri meddelade upplysningar om litterära personligheter, som ock särskildt för den
lediga, klara och träffsäkra styl, hvilken utmärker detta arbete, är att hänföras till den vittra
litteraturen. En annan äldre författare, L. L. Laurén (lyceilektor, 1824—1884), nämna vi icke
för hans harmlösa dikter, lians Humlor», som tillhöra en äldre period, utan för hans »Minnen
från skolan och universitetet», som i enkla drag sprida en vänlig belysning öfver många af denna
äldre periods litterära personer och förhållanden.
Emellertid hade den nya tidens anda begynt verka en förändring, och det är anmärkningsvärdt,
att denna röjer sig till först i stylen. Medan lifsåskådningen ännu är spiritualistisk, söker den
sig uttryck i färgrikare språk, brutna eller äfven brustna former. Främst i denna öfvergångsgrupp
står onekligen Wilhelm Gabriel Lagus (f. d. lyceilektor, f. 1837) med sitt kraftiga patos och
något tunga lynne. Lyrikens lättare lek ligger mindre för honom, än hennes berättande arter,
romansen och balladen, i hvilka en lifsuppgift eller ett lefnadslopp kan framställas (»Bacon»,
Riddar Unos söner», belönt med mindre priset af Svenska akademin, samt »Romanser. ). Jämte
det han pä lif vet ställer upphöjda och ideala fordringar, ser han det fullt af bittra pröfningar,
brutna löften, skuld och brott. Med denna benägenhet skulle han naturligen dragas till det
tragiska. I Klubbliöfdingen (1869) ger han dystra krigsbilder, i »Drottning Filippa» (1875),
som spelar på Engelbrekts tid, sprides däremot något mera ljus kring den vackra bilden af Eriks
af Pommern drottning, och i »Den nye adjunkten» (1881) har han sökt att under behagligt
skildrade alldagsförhållanden låta en stor karaktersstyrka utvecklas inför åskådaren. Sistnämnda
stycke är ett verklighetsdrama, och så var äfven »I natten», en gripande, men ganska trist
situationsbild ur verkligheten. Nyligen utgaf Lagus ännu en samling dikter, i hvilken åter romansartade
stycken med sorgliga, ur verkligheten hemtade lefnadssagor äro det förnämsta. Mera lyriskt anlagd,
har Anders Theodor Lindh (rådman, f. 1833) i sitt första dikthäfte 1862, tillökadt 1875, nått
en stor säkerhet, utvecklad genom talrika efterbildningar och öfversättningar från andra språk,
isynnerhet från Kalevala. Lindh har icke några bestämda förutsättningar i den föregående tiden,
hans diktion är realistisk, men vacker och vårdad, och han har ett manligt sinnelag, som söker
sina lyriska tankar utan svärmeri bland lifvets företeelser, de sorgliga och allvarliga, mera än de
glada, dem han dömer i en positiv och sakenlig, men alltid ädel anda. Liksom hos Lagus, är
ock hos Lindh det fosterländska mera ton än tema, och tonen har hos honom gärna en svensk
klang. Äfven Lindh kände sig dragen till dramat, med mindre framgång i »Konung Birger och
hans bröder» (1864), medan han året därpå i sorgespelet »Maria af Skottland» på ett fängslande
sätt löste denna svåra tragiska uppgift, om ock hans humanitet i uppfattningen af Maria och dem,
som omge henne, ger en mindre stor och sann bild, än den lidelsefulla skildring, Björnstjerne
Björnson samtidigt gaf i sin tragedi »Maria Stuart i Skotland». Man måste beklaga, att Lindh
icke fullföljt den så lyckligt beträdda banan. Med rik och kraftig diktion och en förkärlek för
mörka färger har O. M. Reuter (zoolog, se ofvan s. 244) i sina »Dikter» (1881) återgett sina
intryck ur verkligheten, särdeles den yttre naturen. I diktcykeln »Karin Månsdotters Saga»
(1880), ehuruväl förträffliga partier icke saknas, har han dock ej i det hela lyckats ge det
historiska ett högre poetiskt värde. Vid liknande uppgifter har äfven K. E. Wichmann, pseudonymen
Gånge Rolf (seminariilektor, f. 1856), ofta nog kommit till korta, hans lyriska karaktersbilder ur
historien i diktsamlingarna »Dikt och Drapa» (1882), »Bilder och Ballader» (1886), diktcykeln
Klubbekriget» (1893), äro mer eller mindre lyckade försök att bevinga det historiska stoffet. Högst
stiger han, där entusiasmen för det fornnordiska och svenska, med en underton ur dagens partistrid,
besjälar dikten; den gaf något af trumpetklang åt hans första diktsamling, »På fria banor» (1880).
Tyvärr röjes icke alltid den korrekthet i formen, ej heller den genomarbetning i kompositionen, som
skulle utplånat dilettantismen ur Gånge Rolfs diktning. — Om vi än förbigå andra författarinnor,
bör dock i denna grupp en plats beredas åt Louise Adelaide Ehrnrooth (f. 1826), som i nära
tre årtionden, i en stor mängd noveller och reseskildringar gett spelrum åt sitt goda lynne och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
