Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
därunder tagit dagens frågor till tals, isynnerhet kvinnofrågan. Under sina käcka ströftåg emot
männen rör hon sig stundom på områden, som de äldre icke beträdde, men där en yngre
generation är mera hemmastadd. Mer, än någon annan, har C. F. Wahlberg (bataljonsläkare, f. 1847)
tagit dagens frågor till ämnen i skådespel och noveller, dem han publicerade i stort antal på den
korta tiden af fyra år, 1881 -1884. Uppfinning, scenisk verkan och en saftig skildring kunna
icke frånkännas skådespelen »Samhällsuppfostran», »Hörnstenar» och »Våld», men verkligheten
är icke rätt senterad i lefnadsförhållanden eller karakterer. Med känsla för och kännedom af det
folklif han skildrade gaf Axel Lille (redaktör, f. 1848) två dramatiska teckningar, rika på
nyländska folksånger och danser, som dock icke stämma rätt väl med den något tunga realismen
i dessa stycken. Lifliga skildringar af lefnadssättet i Tavastland, bland Österbottens sälfångare
och på Rysslands stepper läser man i O. Wetterhoffs (forstman, 1835 1892) jagthistorier
»Från skog och sjö». I folkelig riktning har äfven P. Nordmann (kollega, f. 1858) utvecklat
sin novellistik. Slutligen har senaste år en dramatisk författare af stor begåfning, Gustaf Adolf
von Numers (stationsinspektor, f. 1848), utgifvit dramer, som i finsk öfversättning gått med bifall
öfver scenen.
Omsider, med början af 1880-talet, skedde det genombrott, som äfven hos oss ledde dikten
till ståndpunkten af en mer eller mindre komplett naturalism. » Verdandi, strödda blad af svenska
Finländare», som utkom åren 1882—1885, kan i viss mån anses som organ för de unge bärarne
af den moderna dikten. Upphofvet till evolutionen är naturligtvis att söka i Frankrike, och,
såvidt det gäller oss, mera hos Alphonse Daudet, än hos Zola, men den kom till oss också genom
Skandinavien, från Jacobsens, Kiellands, Strindbergs novellistik. Hvad framställningen vidkommer,
gaf det tunga och trista vika för en eldad skildring, med nytt bildspråk från områden, hvilka
dittills icke beskattats af vår poesi. Handlingen, redan tillförene osäkert motiverad, blef
obety-dande, stundom alldeles bristfällig, man vinnläde sig mindre om konsten att berätta, än om konsten
att analysera och beskrifva. Om man härvid fängslade läsarens sinne genom föredragets lifligliet,
så blef å andra sidan uppfattningen af lifvets företeelser icke högre, än en mer eller mindre fin
sensualism, som ser menniskans mål och visdom i den sinliga njutningen. Så långt har Johan
Jakob Ahrenberg (arkitekt, f. 1847) dock icke gått i sina noveller. Sedan han på 1870-talet
ströfvat omkring »på främmande botten», har han i sina skildringar från Östra Finland funnit
rätta fältet för sin talang att måla. I de mindre karaktersbilder han samlat i häftena »Hemma
och »Österut», i synnerhet i de omfattande taflor han gett i »Hihuliter» och »Stockjunkarn ,
har han lagt i dagen en ädlare uppfattning, en blick för högre spörjsmål, bevittnad jämväl genom
en förmåga af ypperlig humor, som blott framträder för sparsamt, Vi nämna särskildt »Anor ,
en novell i brefform, emedan han här visar sig äfven kunna spinna en ganska fin tråd i en
berättelse. Den mest representativa diktarn i denna grupp är Karl August Tavaststjerna
(f. d. arkitekt, f. 1860). Han är ock den mångsidigaste: i lyrik, drama och novell har han
fram-alstrat i sin sort framstående verk. Till de två lyriska samlingar, »För morgonbris» och »Nya
vers», med hvilka han till först bröt väg för den nya poesin, har han senare lagt en tredje,
»Dikter i väntan», och för hvarje gång har han röjt ett allt fullständigare herravälde öfver det
moderna bildspråket. Men hvad han därmed bäst uttalar är icke så mycket fosterlandskänslans
rörelser eller de öfriga upphöjda känslor lyriken tillförene sjöng om, utan det till njutning
trängtande jagets stämningar, för hvilka han har beundransvärdt mjuka toner och färger. Också är
det icke utan svårighet han i sitt skådespel »Affärer» förmått genomföra den karaktersteckning
och den händelsernas logik, hvari dramats väsen består; hans mindre dramatiska försök äro
stämningsbilder med hvarken nog teckning eller nog handling. Helst rör sig Tavaststjernas fantasi
i romanen och novellen eller hvad man nu skall kalla denna moderna berättande diktning, där
just berättandet är en svag sida. Redan i hans första hithörande dikt, »Barndomsvänner»,
fann man en mängd af dessa briljanta beskrifningar, som man nyss lärt sig beundra hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
