Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ilmarinen uppgifvit sina förhoppningar, utan begifva sig båda ånyo till Pohjola, hvarest den senare
slutligen erhåller den spotska sköna, sedan lian ytterligare utfört tre svåra arbeten (S. 10 —19).
Nu firas i Pohjola ett ståteligt bröllop, hvars glans Väinämöinen godmodigt förhöjer med sin
sång (S. 20 25). - Strax efter bröllopet kommer Lemminkäinen till Pohjola, hvarest han, vred
öfver att han ensam lemnats objuden, söker tvist och dödar gårdens husbonde. Fruktan för dådets
följder förer honom på långa irrfärder. När han omsider återvänder till hemmet, finner han gården
vara uppbränd af fienden och modern gömd i ödemarken. Kölden tvingar honom att afbryta ett
påbörjadt hämdetåg till Pohjola (S. 20—30). — Efter en ny, djupt tragisk episod, hvari den
olycksfödde Kullervos öden förtäljas (S. 31 30), berättar sången om långvarig ofred mellan Kale-
vala och Pohjola. Väinämöinen jämte Ilmarinen och Lemminkäinen besluta nämligen att
gemensamt företaga ett stort härnadståg till Nordlandet för att därifrån bortföra Sampo, trollkvarnen,
med hvars tillhjälp där föres ett sorglöst lif i allsköns öfverflöd. Under färden förfärdigar
Väinämöinen af en gäddas käkben den första kantele och framlockar därur ett sådant välljud, att hela
naturen tjusas, menniskorna röras till tårar och själfva gudarna glädjas däråt. Hjältarne bemäktiga
sig Sampo, men då de anfallas af den förföljande Louhi, faller Sampo i hafvet och krossas i
stycken, af hvilka de största sjunka ned i djupet, medan endast spillror föras af vinden till
Kalevalas (Finlands) strand och där bli begynnelsen till Suomis evärdeliga lycka. Genom sin
visdom och kraft lyckas Väinämöinen af värj a alla fiendens anslag mot landets välfärd — sålunda
tvingar han bland annat Louhi att frigifva solen och månen, hvilka hon instängt i ett kopparberg
till dess frid och glädje slutligen blifva beståndande i Kalevala (S. 37—49). I diktens sista
sång återspeglas striden mellan den kristna tron och folkets hedniska föreställningar. En jungfru
vid namn Marjatta föder en son efter att ha förtärt ett lingon. Väinämöinen döiner honom till
döden, men i dess ställe döpes barnet till Karelens konung, och i vredesmod seglar hjälten bort,
kvarlemnande dock sin kantele och sina sånger till evig fröjd för Finland (8. 50).
Sampos smidande och bringande från Pohjola till Kalevala utgör diktens centralmotiv. Alla
färderna till Pohjola, vare sig ändamålet är att fria till den sköna jungfrun eller att befria solen och
månen ur kopparberget, torde ursprungligen hafva samma grund som det egentliga eröfringståget.
I dessa episka sånger ser man sålunda utveckladt och mångfaldigadt hvad prosasagan berättar
om en omätligt stark hjälte, som genom många dödsfaror banade sig väg till ett fientligt land
för att därifrån hemföra en underskön jungfru och onämnbara skatter. Denna Kalevalas kärna,
som otvifvelaktigt är mytisk och gemensam för många nationers folkdiktning, har dock ej erhållit
till alla delar likformig utbildning. Själfva hufvudmomentet, Sampos eröfrande, berättas nämligen
jämförelsevis kortare än särskilda sidopartier och episoder. Däraf följer, att ur estetisk synpunkt
väsentliga anmärkningar kunna göras mot dikten, betraktad som ett konstnärligt helt. Men alla
sådana anmärkningar förlora i betydelse, när uppmärksamheten fästes på sångernas rent poetiska
förtjenster och än mer på den genomgående enhet, som de ega genom ämnets själfständigt finska
behandling. Hvilka främmande mytiska beståndsdelar den komparativa forskningen än lyckats
eller framdeles skall lyckas att uppvisa i Kalevala, så måste den dock medgifva, att det diktande
folket gjort allt det lånade till sin egendom och gifvit allt sin andes prägel.
I poetiskt hänseende är först att framhålla, att berättelsen öfver hufvud fortskrider med den
åskådlighet och stilla klarhet, som tillhöra det naiva folkliga epos. Där finnes intet tillgjordt, intet
reflekteradt, men väl ställen, där den skildrade företeelsens art höjer sången till storartad energi i
uttrycket. Så t. ex. när Väinämöinens sång beskrifves med orden:
Väldigt kväder Väinämöinen,
Sjöar svalla, jorden skälfver,
Kopparbergen våldsamt bäfva,
Fasta hällar häftigt dåna,
Klipporna i stycken springa,
Stenarna på stranden remua.
(S. 3: 295—300).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
