Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svag sida hos Kalevala är, att fantasin här och där på orientaliskt vis bryter verklighetens former
och inför i sången fantastiska väsenden, såsom en liten ur liafvet uppstigen man, hvilken plötsligt
förvandlas till jätte, m. fl. d. De äro, så att säga, obearbetade naturmyter. Likväl må erinras,
att äfven Odysseus på sina irrfärder möter underliga sagofigurer, om dessa ock äro mer begränsade
och taga mindre rum.
Till den äkta folkpoesins kännemärken hör också det innerliga samband, Iivari den ställer
menniskan och naturen till hvarandra. I detta afseende lemnar Kalevala intet öfrigt att önska.
Liknelserna hemtas med få undantag från den okultiverade naturen. Och i sångerna framträder
den nordiska naturen så åskådlig, så trogen och lefvande, som den endast kan vara det för ett
fantasirikt naturfolk. Lefvande är den ej blott i den mening, att allt är sant sedt och återgifvet
samt att skog, sjö och luft äro befolkade med sina verkliga innevånare, utan de vimla därtill af
oräkneliga andeväsenden, hvarjämte själfva naturföremålen förlänas känsla och talförmåga. Naturen
deltager i menniskans glädje och sorg, och dess medkänsla bidrager stundom underbart att höja
stämningen. Så t. ex. då det säges om den plats, där Kullervo föröfvat sitt mest upprörande
brott, förfört sin okända syster, och där han söker döden:
Och där gret den gröna ängen,
Genom lunden ljöd en klagan,
Alla örter små de sörjde,
Ljungens blommor fälde tårar
Öfver jungfrun, som förfördes,
Modrens frukt, som här förstördes;
Gräset sköt ej upp här längre,
Ljungen bar ej nya blommor,
Nya strån ej mer sig höjde
På det olycksdigra stället,
Där den unga mön förfördes,
Där hans moders frukt förstördes.
(S. 36: 307—318).
Ännu några ord om de vigtigaste personerna i dikten.
Väinämöinen är hufvudpersonen och till karakterens grunddrag finska folkets idealhjälte.
Djup visdom och sångkunnighet äro hans förnämsta egenskaper; lugnt allvar kännetecknar hans
uppträdande. Att dikten stundom låter honom, liksom andre män, för jämförelsevis ringa orsak
klaga och fälla tårar, är ej att anse som bevis på omanlighet. Att gråta är det naturliga
menskliga uttrycket för bedröfvelse och upprörd känsla, och fornfinnarne höllo det icke för
ovär-digt mannen. När gråten stundom öfvergår det tänkbara (så t. ex. när Väinämöinen kommer
vinddrifven till Pohjola eller när Ainos och Kullervos mödrar sörja), så är öfverdriften blott det
naivt symboliska uttrycket för känslans djup. Däremot anstod det icke en man att skratta.
Skrattet ansågs bevisa lättsinne eller enfald, och Väinämöinens ständiga epitet är därför »den
allvarlige gamle» (vaka vanha). Med hänsyn till detta på de allmänna natur- och lifsvilkoren
beroende karakteristiska drag erinra vi om, att skandinaverna och forngermanerna ansågo tårar, men
väl ej skratt, nedsättande för mannen, medan däremot Homeri hjältar ej hysa någon konventionel åsigt,
hvarken om det ena eller det andra, utan äro rent menskliga, i det de både gråta och skratta.
Under krigståget mot Pohjola är Väinämöinen den ledande, i mod, kraft och rådighet allas
öfver-man. Emellertid hindrar ej den vördnad sången i regeln egnar honom, att en komisk dager faller
öfver den vise mannen, då han uppträder som friare till unga tärnor. Sådant passerar dock blott
under fredstid; då det gäller Kalevalas väl och ve, låter han ej mera kvinnoskönhet bedåra sig.
Sublimast skildrar honom dikten, när han, en annan Orpheus, tjusar jord och himmel med sitt
strängaspel.
Smeden Ilmarinen är åter det hvardagliga arbetets man. Hans skicklighet är vida berömd
och utomordentlig, ehuru han aldrig vid sitt arbete anlitar sången. För resten är han prosaisk
och fantasilös, ej fallen för nytt eller initiativ, men ihärdig i att fullfölja hvad han begynt. När
härtill fogas, att han är hederlig och godtrogen samt har ett ömt hjärta, så är en karaktersbikl
tecknad, som än i dag har giltighet för mången finsk bonde.
Den tredje hufvudhjälten, den glade, lättsinnige Lemminkäinen, har föga gemensamt med
de föregående, men företräder icke desto mindre en ej alldeles sällsynt sida hos den finska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
