Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blomstergård. Det lyriska elementet i hjältedikten återfinnes här, naturmiliön är densamma och
ofta äfven stämningen.
Främst i samlingen har Lönnrot stält följande sång om Kantele:
Sanning säga de väl aldrig,
Smida hop blott lögn och dikter,
Som om strängaspelet säga,
Som om kantele förkunna,
Att den gjorts af Väinämöinen.
Af den höge blifvit bildad,
Af den stora gäddans skuldra,
Af en sjöhunds breda käkben.
Spelet är af sorger fogadt,
Bildadt blott utaf bekymmer;
Kupan höggs af bårda dagar,
Stamträd togs af olycksöden,
Strängarna af sorger snoddes,
Skrufvarna af motgång endast,
Därför kantele ej klingar,
Ljuder ej i ljufva toner,
Ej i glädje strängaspelet,
Därför ej i fröjdetoner,
Att den blef af sorgen slöjdad,
Af bekymmer endast bildad.
Denna lilla dikt kan tjena som motto för hela den finska lyriken. Sorgmodigheten bildar
nämligen i regel sångens grundton, resignationen dess slutackord. Däremellan framklinga visserligen
äfven glada toner, på samma gång en genuin humor, då och då, välgörande bryter allvaret. Men
afser man också de sorgmodiga visorna ensamt, så kan man ej med skäl anklaga dem för
enformighet. Ord- och bildvalet är så rikt, så fyndigt och naivt, stämningen så äkta och omedelbar,
att den med originalspråket förtrogne läsaren ej tröttas att njuta däraf. Vid öfversättningen till
främmande språk förgår tyvärr alltför mycket af färg och doft.
Jämte poetisk skönhet erbjuder äfven denna lyrik det bästa tillfälle att lära känna det
diktande folket. Det är knapt möjligt att tänka sig ett lyckligt eller olyckligt menniskoöde eller
ett mer eller mindre tillfälligt sinnestillstånd, som ej här fått sitt poetiska uttryck, allt såvidt det
kan träffa ett folkets barn i enkla förhållanden.
Om vi exempelvis endast fästa oss vid flickornas sånger, finnas sådana, som ljuda vid sång-,
dans- och lektillfällen, andra, hvari den unga flickan med osåradt hjärta skrytsamt besjunger sin
frihet eller skämtar med jämnåriga af det motsatta könet, vidare sådana, som uttala antingen
hjärtats behof af kärlek eller saknad efter den älskade, vare sig han är långt i fjärran eller död
eller vändt sitt hjärta till en annan, och åter andra, i hvilka flickan gifver luft åt sina känslor,
då hon måste skiljas från hemmet och taga tjenst hos främmande och lyda deras bud, samt
slutligen andra, hvari hon klagar öfver illvilliga menniskors förtal, fattigdom och allehanda olyckor,
o. s. v. Ja, det vore icke svårt att af det rika förrådet sammanställa små biografier, begynnande
från barndomens lekar, fortgående genom lifvets sorg och glädje till hvilan under den gröna
grafkullen. Detta för individer af båda könen. Men allt tillsammans berättar oss, huru generation
efter generation lefvat och sjungit sin fröjd och smärta i våra fäders land.
Tredje bokens berättande sånger äro till ämnet från de mest olika tider. De äldsta äro af
mytiskt innehåll, den andra gruppen utgöres af medeltida legender af bibliskt innehåll och ballader,
den tredje af sånger, hvilka behandla rent historiska motiv från nyare tid. Bland de medeltida
balladerna må särskildt nämnas Elinan surma (Elinas död), hvari ett inhemskt historiskt ämne
behandlas på ett sätt, som i afseende å karaktersteckning och dramatisk verkan ställer dikten i
bredd med de skönaste alster af detta slags poesi. I sången berättas, äkta balladmässigt, för det
mesta i dialogform, huru riddaren Klaus Kurki äktar den unga Elina, men låter sin förra
hushållerska Kirsti, hvilken ej vill afstå från husets nycklar och makten, intala sig, att Elina
underhåller en kärleksförbindelse med Olof, gårdens förnämste tjenare. Kirsti lockar den intet ondt
anande Olof in i husfruns rum och kallar därpå den svartsjuke riddaren till stället. I sin blinda
lidelse antänder han huset, och först då detta störtar öfver de oskyldiga, inser han sin orätt.
Han kastar sig då på sin häst och spränger ut i sjön för att finna sin död.
De magiska sångerna utgöra en art folkpoesi, livaraf endast obetydliga spår anträffats hos
andra europeiska nationer, men som hos finnarne nått en storartad utveckling. Såsom tidigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
