Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(Mo-skomakarene, 1865), hvari lian med öfverlägsen »vis comica» tecknat odödliga typer och
karakterer från den omgifning, i hvilken han uppvuxit. Här var han fullkomligt hemma, och
den friska, breda humor, med hvilken han framför sina sydtavastländska figurer i scener, som
stundom närma sig det burleska, är af ursprungligaste slag. Skalden fick aldrig se detta sitt
hufvudverk eller ens något annat af sina arbeten på scenen, men efter hans död har det
oräkneliga gånger spelats med en osviklig framgång, som höjt det till den finska scenens oförgängligaste
repertoarstycke. Om samma mästerskap att teckna folklif och karakterer vittnar vidare enaktsfarsen
Kihlaus (Förlofningen), hvartill motstycket är att söka bland de holländska mästarnes yppersta
genrebilder från landsbyarna. När Kivi för tredje gången upptog ett folklifsmotiv, valde han
romanens form. Så tillkom en märkvärdig bok, Seitsemän veljestä (Sju bröder, 1870), som skildrar
sju bröders sorglustiga försök att i skogens enslighet gömma sig undan det ordnade samhällslifvet
med dess ledsamma anspråk på läskunnighet m. m. Många scener i berättelsen hafva icke utan
skäl kallats grofva, ja råa, men den sedligt allvarliga grnndtanken bröderna erkänna slutligen
det oförnuftiga i sitt företag det genuint finska i karaktererna samt naturskildringarna bära
icke desto mindre geniets prägel. Också har boken vunnit stor spridning, hvarförutom yngre finske
novellister öppet erkänna sin stora skuld till Kivi, ty hans roman är det första betydande försöket
i berättande stil på finska. Ja, man kan väl säga, att »Seitsemän veljestä» varit af samma
banbrytande betydelse för den berättande dikten, som Oksanens »Säkeniä» för den lyriska. Af
skaldens öfriga arbeten nämna vi endast de två dramatiska enaktsidyllerna Yö ja päivä (Natt
och dag) samt Lea, af hvilka den senare är den skönaste dikt han skapat. Dramat spelar i
Palestina under Jesu tid; Lea. är nämligen dotter till evangeliets Zacheus. Frälsaren uppträder
icke på scenen, men hans närhet är kännbar. Zacheus först och sedan Lea höra hans upphöjda
predikan, hvilken böjer hjärtan som vattubäckar, och gripna af hänförelse, tillämpa de Messias’
lära på sina handlingar. De nämnda och öfriga personer afteckna sig klart och tydligt mot
bakgrunden af den märkvärdiga tiden, och i diktionen når skalden en österländsk prakt och glöd,
som öfvergår allt livad han eljes diktat. Detta arbete, hvari barndomsintrycken af en from
moders religiösa lärdomar tagit så härlig form, var den olycklige diktarens svanesång. Styckets
konstnärliga fulländning gör det väl förtjent af att den finska teaterns uppkomst, såsom på annat
ställe berättas, är förbunden med detsamma.
Till samma äldre generation, som de närmast föregående, är slutligen att räkna Anders
Törneroos, hvilken gjort sitt författarenamn, Tuokko, väl kändt, ej blott genom förträffliga
öfver-sättningar i bunden stil och originala lyriska dikter, utan äfven genom ett sorgespel, Saul, hvilket,
oaktadt det mera vittnar om lyrisk, än om dramatisk begåfning, likväl på grund af formens
fulltonighet och elegans har stor betydelse i den finska vitterhetens historia.
Dessa författare hafva i hufvudsak gifvit 1860- och 1870-talets litteratur dess karakter. Nu
komma vi till den yngre och yngsta generationen, hvartill vi föra alla dem, hvilkas verksamhet
förnämligast tillhör de två sista decennierna eller först denna tid begynt. Antalet af skriftställare,
hvilka fÖrtjena att omnämnas, befinner sig härunder i ständigt stigande, och kunna de därför
fördelas i grupper på grund af den litteraturbranche de representera.
Ehuru hos de finske diktarne visat sig samma böjelse att afstå från den bundna stilen, som
nu för tiden gör sig gällande äfven annorstädes, har lyriken icke desto mindre fortfarande erhållit
idkare. Främsta rummet bland dem intager Johan Henrik Erkko (f. 1849), som 1881 utgifvit
en vald samling af sina förut i smärre häften offentliggjorda dikter (Valikoima runoelmia).
Utgången ur allmogehem och verkande som folkskollärare, står denne skald ursprungligen nära
naturen och folket. Hans lyrik erinrar därför mycket om Kanteletar. Där finnas bland hans
talrika smådikter verkliga pärlor af en med folkpoesin befryndad frisk, omedelbar naturåskådning.
Smekande Örat med versens välljud, gifver han än en lifsbild, än en stämning af idyllisk art, än
en poetisk reflexion eller tanke i epigrammatisk form, men alltid så, att bilden ses eller tanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
