Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tankes ute i skog och mark, där luften är så ren och sund. Då han däremot vill stränga sin
lyra högre och besjunga större fosterländska eller balladartade motiv, når ej utförandet på långt
när samma fulländning. Detta gäller Erkkos ungdomslyrik, hvarigenom han eröfrat sig en plats
vid sidan af, om ej öfver Oksanen och Suonio. Senare har han utgifvit nya dikthäften, hvilka
ådagalägga, att lian öfvergifvit sin tidigare natur- och äfven folkligt religiösa ståndpunkt.
Märkligast är samlingen Havaittuani (Sedan jag vaknat, 1886), innehållande ett antal rationalistiska
»psalmer» (virsiä) eller hymner, i hvilka en panteistiskt färgad gudsföreställning med lifvet och
friheten, kärleken och sanningen som hufvudbestämningar fått ett djupt och hänfördt uttryck.
I andra dikter, i hvilka författaren velat gifva vingar åt moderna, friare samhällsidéer, har hans
lyriska begåfning ej kunnat fullt smälta det reflekterande elementet, hvarför de ej heller obetingadt
beteckna ett poetiskt framsteg. I stället utgöra sorgespelen Tietäjä (Siaren, 1887) och Aino
(1893) det mest glädjande bevis på skaldens förmåga af utveckling. Det förra stycket, hvari vid
behandlingen af det gammaltestamentliga ämnet om Israels kamp mot Moab och Midian förbindas
moderna idéer om vilkoren för folkens framtid, lider visserligen af väsentliga kompositionsfel, hvilka
fördunkla grundtanken; men icke desto mindre innehåller det partier af hög lyrisk skönhet och
djupa tankar samt isynnerhet en scen, den, hvari Bileam mot sin vilja välsignar Israels folk, af
storartad dramatisk verkan. Det senare dramat är rent ut sagdt ett mästerverk. Skalden har
nämligen i denna dikt ej allenast till konstnärlig fulländning höjt den äkta, finskt folkliga lyrik,
som möter oss i hans tidigare poesi, utan därjämte lyckats genom kontrasterande karakterer och
folkgrupper samt ädelt tankeinnehåll af vinn a Ainoepisoden i Kalevala ett dramatiskt och ideelt
intresse, som ingen förut anat däri. Slutligen må nämnas, att Erkko äfven uppträdt som novellist
med Kotoisia tarinoita (Berättelser från hembygden) och Uskovainen (1890), skildrande en
allmogemans psykologiska utveckling under vexlande religiösa impulser.
Bland lyriska skalder är vidare att anföra Paavo Cajander (f. 1846), hvilken visserligen
ännu icke ur kalendrar och tidskrifter samlat sina genom formfulländning och poetiskt innehåll
utmärkta dikter, men dock gjort sitt namn ansedt genom de redan nämnda mästerliga
öfversätt-ningarna af Shakespeares dramatiska arbeten och äfven andra diktverk i bunden stil; Arvi Jännes
(Arvid Genetz, se ofvan s. 237), hvars af manlig känsla präglade dikter (Muistoja ja toiveita —
Minnen och förhoppningar) behandla fosterländska och ur diktarens personliga hemkrets tagna
motiv och hvilken ej allenast vetenskapligt, utan tillika praktiskt i en mönstergiltig öfversättning
af Runebergs »Elgskyttarne» faststält det antika episka versmåttets lagar i finskan; Kaarlo
Kramsu, hvilken väckt uppmärksamhet genom balladartad behandling af finska historiska motiv,
och Kasimir Leino (Lönnbohm), hvars lyrik (Ristiaallokossa — Bland brottsjöarna, 1890) andas
ungdomlig frihetslust, på samma gång han som novellist (Emmalan Elli, Elämästä — Ur lifvet)
anslutit sig till den realistiska riktningen.
På den vackra grund till en finsk dramatisk litteratur Aleksis Kivi lade under 60-talet har
sedermera oafbrutet bygts vidare. Några månader efter skaldens död uppstäldes en stående finsk
teater i Helsingfors, och har densamma verksamt bidragit till att väcka och lifva produktionen på
detta område. Teaterns utmärkte energiske ledare, Kaarlo Bergbom (f. 1843), hvilken själf på
finska språket författat endast ett drama i två akter, Paola Moroni, samt ett antal noveller, har
i detta hänseende inlagt stor förtjenst om den finska litteraturen, i det han stält sina öfverlägsna
sceniskt tekniska och litterära insigter till författarnes disposition. Bland dramatiska författare
förtjena följande att särskildt omnämnas. Evald Ferdinand Jahnsson (f. 1844) har förnämligast
väckt intresse genom att han behandlat ämnen ur Finlands historia. Sålunda har han i det på
flytande vers skrifna sorgespelet Lalli, så benämndt efter den bonde, hvilken 1157 mördade biskop
Henrik, skildrat den första kampen mellan kristendomen och hedendomen i landet. Bättre lyckades
han emellertid i Bartholdus Simonis, ett skådespel i tre alster, som erhållit sitt namn efter en
gymnasist, hvilken stupade i kriget mellan Sverige och Ryssland 1656. Tilläggas ma, att Jahnsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
