Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. De bildande konsterna af J. J. Tikanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Kullervo slitande sina lindor (1858, konstföreningens galleri), den vidsträckta relief
kompositionen »Väinämöinens sång» (efter 1803 i universitetets vestibyl), kolossalstatyn Kullervo talande
till sitt svärd» (1807, konstföreningens galleri) och andra dylika arbeten såsom resultat af denna
sinnesriktning. Sjöstrands något kärfva, strängt förenklande behandlingssätt egnar sig också afgjordt
bäst för monumentalskulptur och sådana heroiska ämnen ur en sagolik urtid.
Det var själffallet, att plastikens svårfattligare och dyrare konst skulle möta ännu större hinder,
än måleriet, vid försöket
att bryta sig igenom i
ett land sådant som vårt.
Men ekonomiskt betryck
och bristen på all
konstnärlig lifsluft motvägdes
och ersattes åtminstone i
någon mån genom
sporrande impulser från
tidens fosterländska
hänförelse. Den ledande själen
inom konstföreningen
under nära trettio år, Fredrik
Cygnaeus, var den sanna
typen för en finsk
konstälskare på den tiden.
Konsten var för honom ett
slags religion, och i hans
patriotiska entusiasm, som
kände hvarken hinder
eller gräns, samlade sig
konstintresset i landet
såsom i en brännpunkt och
strålade åter ut, väckande
ökad ifver, uppmuntrande,
där modet höll på att
sjunka, och i den
finska konstens morgonväkt
drömmande sangviniska
drömmar om dess framtid.
Publikens förhållande till
konsten var ett liknande.
Få voro de, som hade
kritisk blick för
konstvärdet eller lust och rad
att omgifva sig med konstens dyra lyx, men alla sågo i henne en stor och fosterländsk sak, som
man ville vara med om att befordra. Församlingarnas behof af altarbilder — då för tiden det
enda verkliga konstbehofvet i Finland — kom blott måleriet till godo, enskilda beställningar fick
Sjöstrand i allmänhet förgäfves vänta på, och utvägen att afyttra sina alster genom egna lotterier
kunde icke ofta anlitas, och då endast för mindre arbeten. Men gälde det att förverkliga en tanke,
som väckte genklang i finska sinnen, så var den offentliga offervilligheten redo att anskaffa medlen.
 |
| Ill. O. ANDERSEN. X. A. Erik XIV och Karin Månsdotter, efter en tafla af E. J. Löfgren. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
