Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- A. De bildande konsterna af J. J. Tikanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter studier i Antwerpen och vid »école des beaux-arts» i Paris debuterade Albert Edelfelt
(f. 1854) med den historiska idyllen »Drottning Blanca» (salongen 1877), hvars poetiska parfym
genast förskaffade taflan en popularitet, som ingen af hans senare bilder med strängare skaplynne
fördunklat. Lusten för större uppgifter och mindre lättköpta segrar dref honom likväl att redan
med sin följande målning, »Hertig Karl skymfande sin fiendes, Clas Flemings, lik» (salongen 1878,
i konstföreningens galleri, se pl. s. 218) öfvergå till den dramatiska historiemålningen och det
stora formatet. Men snart rycktes han med af den moderna »frilufts»-skolan, som i den tidigt
bortgångne Bastien-Lepage hade sin mästare. Af finska allmogescener, mest från nyländska kusten,
gjorde han sig nu en verklig specialitet inom den parisiska konstvärlden. De flesta af dessa taflor
hafva stannat i utländska samlingar, »Gudstjenst i nyländska skärgården» (salongen 1882, se pl.
vid s. 74) i Luxembourg-galleriet i Paris, »På liafvet» (salongen 1884, se pl. vid s. 57) i
samlingen Furstenberg i Göteborg,
»Lördagsafton» (salongen 1886) i kungliga galleriet i
Köpenhamn och så vidare.
 |
Ill. FT[Ferdinand Tilgmann]
A. Fryxell, efter en byst af W. Runeberg. |
Edelfelts »genremålning» är emellertid
af en så annan art, än t. ex. Janssons, att
man måste tveka att använda samma
benämning för dem båda. Skilnaden ligger ej blott
i formatets olikhet, ej blott i friluftsmålarens
energiska naturskildring, inför hvilken
diissel-dorfarens bilder förefalla försagda och något
konventionela, utan äfven i själfva
uppfatt-ningssättet. Medan Jansson väcker deltagande
för den novellistiska episoden, för berättelsens
inre mening, söker Edelfelt sin fulla verkan
inom målarekonstens eget gebit —- genom en
mäktig karakteristik höjer han de enkla
ämnena till rang af stor konst. Det är måhända
just på grund af denna objektivitet Edelfelts
artistiska öfverlägsenhet så helgjutet
framträder i hans porträtt, till exempel det af
konstnärens moder (1884), af Pasteur (1885,
Sorbonne i Paris), af borgareståndets talman J.
Kurtén (1889, ständerhuset i Helsingfors), samt
af personer ur S:t Petersburgs, Paris och
Stockholms högsta societet.
Två betydande arbeten från senaste år
beteckna måhända en vändning i Edelfelts konst, hvilken dock här yppar sig mera i valet af motiv,
än i formbehandlingen. Följande den strömning inom den moderna konsten, som söker gifva de
konstnärligt utslitna religiösa ämnena nytt intresse genom att förflytta dem till vår egen tid,
målar han i »Julkvällen» (salongen 1891) jungfru Maria i en fattig finsk barnaföderskas skepnad.
Och till den stora bilden »Kristus och Magdalena» (salongen 1891) lemna honom hemlandets
fornsånger uppslaget. Den botfärdiga synderskan är en bondflicka från Karelen, och den frälsare,
till hvars fötter hon kastat sig i ruelsens förtviflan — han är en ringa herde vid stranden af en
bland våra tusen sjöar. Genom beställningar på monumentala väggbilder för universitetets
solennitetssal har Edelfelt erhållit uppgifter, som väl skola återföra honom till det historiska måleriet.
Såsom mellanarbeten mellan dessa gedigna verk af den allvarligaste konstnärssträfvan har
Edelfelt strött omkring sig bilder af ett lättare slag, såväl i olja, som i akvarell och pastell. Oaktadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 01:47:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/finland19/0410.html
