Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- B. Musiken. Af R. F. von Willebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
B. MUSIKEN.
Tonkonsten, det omedelbaraste uttrycket för menniskans skönhetssinne, var älskad och utöfvad
af Finlands folk redan i de tider, livilkas drag stå tecknade endast i dikt och saga. Så länge den
muntliga traditionen utgjorde den enda formen för bevarandet af folkpoesins alster från slägte till
slägte, var dikten städse tillika sång. Knkel var runosångarens melodi, enkla de toner, med
hvilka han på sin »kantele» ledsagade sången. Denna musik tjenade den reciterande såsom
metriskt stöd. Då den rika folkdiktningen af hängifna forskare samlats, var det framför allt de
poetiska skatterna, som väckte samtidens uppmärksamket. I senaste tid har dock äfven runornas
forna följeslagare, den egendomliga episka musiken, begynt tillvinna sig intresse.
Vår folkmusik i öfrigt, främst den egentliga folkvisan, synes föga påverkad af runosången
och företer icke heller, såsom inhemsk tonkonst, samma ursprunglighet. Nutida forskning har
ådagalagt folkvisans i »vandring» från land till land, och om än under seklens lopp den främmande
sången blifvit nationalegendom, är det dock merendels lätt att uppdaga en grundton, gemensam
för många och vidt skilda nationer. Vemodet är den nordiska folkvisans grundstämning, och
enkelheten i den harmoniska byggnaden dess naturliga karaktersdrag. Dock kunde måhända såsom
en för den finska folkvisan betecknande egendomlighet angifvas, att stämningen däri ofta ter sig
ej blott såsom vemod, utan rent af såsom missmod. Nationens skaplynne, påverkadt af yttre
lef-nadsvilkor, har gifvit folkvisan sin prägel, och sedan tidernas början hafva glädje och sorg ingått
i det finska folkets lif ungefär i samma förhållande, som värme och köld i vår karga natur.
Ur rent konstnärlig synpunkt företer vår folk viselitteratur stycken af ganska olikartadt värde,
och mer än ett af dem har uppmärksammats mera på grund af den i dunkel höljda härkomsten,
än på grund af styckets musikaliska innebörd. Enskilda af våra folkvisor äro dock konstverk
i egentlig mening. Så t. ex. den djupt sorgbundna »Voi äiti parka» (O, du arma moder) och
den undersköna »Tuoli’ on mun kultani» (Där dröjer min älskling), för visso en af världens
vackraste folkmelodier.
Förutom de finska folkvisorna, till hvilkas område samtliga de åberopade höra, och hvaribland
åtminstone några antagas hafva rent finländsk härkomst, har ett icke obetydligt antal svenska
visor af skandinaviskt ursprung och skaplynne, sjungna bland vårt lands svenskatalande
kustbefolkning, blifvit upptecknadt. Åtskilliga bland dem erbjuda i musikaliskt värde och karakteristisk
egendomlighet motstycken till de vackraste finska.
Mycket arbete har redan egnats uppsamlandet af de poetiska skatter, som i visans form
under århundraden lefvat på folkets läppar. Resultatet häraf föreligger i flera betydande
publikationer; men afslutadt är detta arbete ej. Vår tids lifliga intresse för folkloreforskningen skall
sannolikt äfven från detta område ännu bringa mången pärla i ljuset.
Om den historiska utvecklingen af skön konst i vårt land öfver liufvud kan sägas så godt
som fullständigt falla inom gränserna för en framställning af Finland i 19:de seklet, sä gäller
detta i synnerhet musiken.
De första yttringarna af verksamt musiklif i vårt land röjdes vid 19:de seklets början inom
det i Abo år 1790 grundade »Musikaliska sällskapet», hvars syfte var att under samverkan af
ortens musikvänner och yrkesmusiker vid enskilda och offentliga konserter ‘bereda värdefulla
tonverk uppförande och allmänheten nytta och nöje. Efter det afbrott, som vållats af 1808 års krig,
fortsatte sällskapet sina sträfvanden. Men styrelseverkens förflyttning till den nya hufvudstaden
Helsingfors år 1819 och i synnerhet den förhärjande branden år 1827 med universitetets
omedelbart däraf föranledda öfverflyttande till Helsingfors verkade förlamande på stadens andliga lif,
och »Musikaliska sällskapet», hvars arbete på ett därintills obrutet fält bildat en betydelsefull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 01:47:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/finland19/0433.html
