Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- B. Musiken. Af R. F. von Willebrand
- C. Den sceniska konsten. Af Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven vid en mod »Helsingfors konsertorkester» förbunden skola meddelas inom
orkestermusikens fack undervisning åt talrika elever, hvarförutom ett stort antal enskilde lärare i alla
delar af landet arbeta för musikbildningens och tonkonstens utbredning.
En glädjande yttring af stegradt intresse för tonkonst i vårt land äro de under senaste tid
på initiativ af folkbildningen främjande sällskap anordnade musikaliska sommarfester, vid hvilka
sång- och musikföreningar från hela landet samlats, än på den ena orten, än på den andra, till
inbördes täflan och förnöjelse. Dessa fester verka icke blott höjande på musiklifvet inom de
folkliga föreningar, som vid dem äro representerade, de bidraga tillika genom sin fosterländska
syftning till att i allt vidare kretsar sprida kärlek till tonernas konst.
Begynnelser till en inhemsk tonkonst förefinnas redan. Allt flere musikverk hafva hemtat
sina motiv ur runosången och folkvisans vemodsfulla melodier eller landets drömmande, fagra natur,
eller gifvit inspirerad t uttryck åt stämningar och rörelser i vårt samhällslif. Framskridande i
denna riktning, där den konstnärliga uppgiften adlas af patriotiska ingifvelser, ställer den finska
musikdiktningen sig vid sidan af de öfriga ideala krafter, som stärka nationens andliga lif och
gifva detsamma själfständighetens prägel.
R. F. v. Willebrand.
C. DEN SCENISKA KONSTEN.
Icke annorlunda, än i de stora kulturländerna, te sig i Finland den dramatiska konstens
tidigaste öden. Teatraliska föreställningar i kyrkorna, afsedda att höja religiösa festers glans, gjorde
säkert början äfven här, ehuru minnet af dem icke, såsom i södern, bevaras i digra handskrifter
af mysterier och mirakel eller genom andra vederhäftiga vittnesbörd. Endast i »stjärngossarnas»
aftonbesök i husen vid juletid, med deras Betlehemsstjärna af guldpapper på en stång, deras tre
heliga konungar — af hvilka den svarte med sin historiskt trogna ansigtsfärg får ersätta hvad
som brister i tradition för öfrigt — och deras skrala sång, fortlefver ännu i några trakter af vårt
land en stympad, oigenkännelig hågkomst från katolicismens fromma spektakler.
Från kyrkan och presterskapet gick den dramatiska konsten sin vanliga väg till skolan och
dess alumner. Fastlagsspel och skolkomedi, de båda arterna af den gladare dramatiken under
nyare tidens början, synas på detta område hafva smultit tillsammans i »fastelags spell» i skolorna.
Det rent sedolärande lustspelet fick sin egentliga härd vid Abo universitet, hvars invigning den
17 juni 1640 redan firades med uppförandet af ett stycke af denna art — på svenska, medan
skolkomedierna mest varit på latin — och blomstrade där intill århundradets slut, framalstrande
till och med en anspråkslös början till inhemsk dramatik.
Orlig och onda tider för öfrigt kväfde sedan i Finland all håg för scenens lekar under nära
ett sekel framåt. Men då den dramatiska konsten i Sverige, länge en främmande lyxplanta där,
under Gustaf III fått fasta rötter i inhemsk jord, sände den också hit öfver några skott. Den
första svenska trupp, som spelade i Finland, leddes af en viss Seyerling, en infödd tysk, som,
oaktadt sin klena förmåga i svenskan, oförskräckt spelade på detta språk. Den kom hit i början
af 1780-talet och höll sig här i icke mindre än tjugu års tid, fägnande med sina, efter allt att
döma, högeligen primitiva föreställningar en intresserad publik icke allenast i Åbo och
Helsingfors, utan ock i en del mindre landsortsstäder, hvilka måhända aldrig sedan dess hugnats med
besök af professionela skådespelare. Representationerna försiggingo i lador och lider, på
gäst-gifvaregårdarnas vindar och någongång i deras gästrum. Repertoaren var allt annat än klassisk;
pjesnamn som »Skapelsen», »Andeskådaren», »Susanna i Babylon» antyda emellertid, att man icke
nöjde sig med banaliteter, och med Envallsons »Kronofogdarne» skänkte man sin tribut åt den
nyare svenska dramatiken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 01:47:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/finland19/0441.html
