- Project Runeberg -  Finland i 19de seklet. Framstäldt i ord och bild af finska skriftställare och konstnärer /
359

(1893) [MARC] With: Leo Mechelin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. Den sceniska konsten. Af Werner Söderhjelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Efter den Stjernströmska truppens bortfärd och under kriget luule teaterlifvet i Finland företett
en bild, hvilken icke litet påminde om tiden 1827 40. De politiska förhållandena hindrade

nämligen svenska trupper att komma, öfver hafvet, och de få, som underkastade sig besväret att
resa öfver Torneå, voro naturligtvis ieke af första rang. Men ett vederlag erbjöds, åtminstone i
Helsingfors, af i Ryssland gasterande tyska sällskap, livilka under de krigiska tiderna icke rosade
sin marknad där. Sålunda kom det sig bland annat, att hufvudstaden, pä våren och sommaren
1856, upplefde öfver femtio operaföreställningar af en utmärkt trupp, den Schramekska. Efter
freden komma åter bättre svenska skådespelarsällskap hit öfver. Andersson, direktör för det bästa
af dem, har med sig några gamla bekanta från Stjernströms trupp och stannar i Finland till
decenniets slut. Han presenterar 1859 för Helsingfors publik fröken Hedvig Charlotta Forsman,
som, genast blifven dess gunstling, senare skall som fru Raa inrista sitt namn i den finska
dramatiska konstens häfder.

Allt sedan femtiotalets början hade idén om en stående teatertrupp ständigt hållits vaken. Att
denna trupp genom rekrytering från Finland småningom skulle öfvergå till fullt inhemsk, var
därjämte ett framtidsönskningsmål hos sakens varmaste anhängare, framför allt hos Fredrik Cygnaeus,
som icke tröttnade att i tidningsuppsatser och broskyrer kämpa för en helt och hållet fosterländsk
riktning i teaterns organisation.

Emellertid fortsattes den goda början i Nya teatern under dess första lefnadsår hvarken af
någon inhemsk eller ens af någon stående trupp. Pierre Delands sällskap hade för denna tid hyrt
teatern. Men redan under andra året af stenteaterns tillvaro blef en stående trupp bildad, och en
ny blomstringstid tycktes träda in med den, fyllande alla förhoppningar, som man fäst vid denna
organisation. Redan 1862 fick man glädjas åt att se ett af de allra förnämsta alstren af finsk
dramatik, Wecksells Daniel Hjort, gå öfver scenen, bebådande, att en stor dramatisk skald blifvit
Finland beskärd, och samma år framträdde Runebergs familjemålning »Kan ej». Afven i öfrigt
var repertoaren god — truppen inveg sin verksamhet med Calderons »Lifvet en dröm», och namnen
Shakespeare, Mol iöre, Sheridan, Hugo, Ponsard förekomma på dess spellistor. De stora rollerna
uppburos af några mycket framstående konstnärer, Österberg, Swartz och Freja Ryberg;
1862 engagerades Fredrik Deland, den utmärkte komikern, och 1863 Hjalmar Agardh, som
sedan i nära trettio år kvarstod vid denna scen. Orkestern leddes af en finsk man, Filip von
Schantz. En teaterskola grundades för att förverkliga tanken på en framtida rent inhemsk
skådespelarekonst — den stående truppens medlemmar voro, på par undantag när, svenskar.

En ljus och trygg framtid syntes sålunda gry för den dramatiska konsten i Finland. Men
alla vackra förhoppningar grusades bokstafligen, när en eldsvåda natten mot den 8 maj 1863 totalt
förstörde den nya teatern.

Man lät dock icke modet falla. Teaterhusbolaget gjorde energiska ansträngningar, erhöll
ekonomiskt stöd af landets styrelse, och sålunda kunde redan på hösten 1866 den nya teatern
öppnas. Ahman-Pousette’ska sällskapet, som under mellantiden gästat den till en annan plats
flyttade gamla, den s. k. Arkadiateatern, hyrde den nya på ett år. Men efter denna tid uppsattes
åter ett stående sällskap, denna gång icke, som senast, af teaterhusbolaget, utan af en inom
hufvud-stadens publik bildad, på aktier stäld s. k. garantiförening, en institution, som äger bestånd än i
dag. De bästa af den nämnda truppens medlemmar trädde nu i Helsingfors teaters omedelbara
tjänst: Ahman själf, vidare Gustafsson, Mallander, fröken Wiberg samt framför allt den forna
fröken Forsman och hennes make, Frithiof Raa.

Tack vare dessa krafter — till hvilka något senare kom en förtjusande trio af ungdom och
behag, fröknarna Frankenfelt, Grabow och Tengmark — och en med litterär smak sammansatt
repertoar, var Helsingfors’ publik under de närmast följande åren i tillfälle att njuta af en scenisk
konst, som icke. sällan kunde kallas stor. Minnena från dessa tider samla sig främst kring Raa’s
namn och de gestalter han på scenen skapat, En konstnär af den mest äkta halt, förenade han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 18 20:52:49 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/finland19/0444.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free