- Project Runeberg -  Finländska bidrag till svensk språk- och folklifsforskning /
96

(1894) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

96

Till behandlingen af u-omljudet

ner ø, den öno. formen för w-omljudet af kort a framför r
eller kakuminalt vara i förhållande lika sällspordt som o,
något som vi dock nedan skola se att icke är fallet.1)

Mera tilltalande synes mig d& det antagandet vara, att
i 6- och u-stammarne endast brytningsväxlingen
upp-häfts uteslutande genom utjämning, medan däremot i ord
med omljudsväxling en annan faktor kommit till, nämligen
en ljudlag, enligt hvilken w-omljudet af kort a,
för s& vidt det ej dessförinnan till följd af
särskilda ljudlagar blifvit ø eller u, öfverg&tt till

1) Så alldeles säkert är det väl icke häller, att ett kvarstående
ti i öno. framkallat brytningen to. För den gamla, visserligen numera
tämligen allmänt öfvergifna åsikten, att denna diftong uppkommit
genom omljud af ia tala onekligen flere skäl. Densamma ger oss —
då vi veta, att ett kvarstående u ej värkat omljud i öno. — hvad vi
nu ej ega trots alla försök i den vägen, en fullt tillfredsställande
förklaring af de fsv. formerna iatun, fiætur, thiædhur. Andra former,
som tala för samma åsikt, äro Rökstenens fiakura fiakurum, fsv. —
lat. Jærundu8 (run. iaruntr), Uppl. L:s a iardu (se föreg. s. not 2),
samt de fem. ön-stammarne med bruten rotvokal. fsv. stiama, tiara,
iata m. fl., hvilkas ia. om det varit ljudlagsenligt blott i nom. sg. och
gen. pl., vid en utjämning helt säkert skulle undanträngts af de
öfriga oblikformernas och nom. pl.:s io. (Analogin med sagha, aska m.
fl. on-stt. med genomgående a kan knappast, såsom Kock, Sv. Landsm.
XII. 7. s. 24 anser, hafva gifvit utvecklingen en annan riktning, då
väl ett inflytande af denna art skulle neutraliserats af on-stt. sådana
som kona, koma, torva). — Härmed vill jag emellertid icke förneka,
att ej å andra sidan fakta föreligga, hvilka endast tyckas vara
förenliga med den nyare teorin. Som ett sådant faktum kan jag dock
ej anse det, att ö-ljudet i brytningsdiftongen ej var identiskt med
(Kock, Stud. s. 482). Det skulle nämligen mycket väl låta tänka sig,
att denna diftong vid tiden för omljudet ännu var „fallande" och att
a, då det sålunda endast utgjorde diftongens konsonantiska element,
med afseende å nämda omljud behandlats annorlunda än då det hade
hufvudtonvikten inom en stafvelse; jfr öfvergången o > o i
svag-toniga stafvelser.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:48:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/finlandska/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free