- Project Runeberg -  Finländska bidrag till svensk språk- och folklifsforskning /
120

(1894) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

120

De östsvenska dialekterna.

8. Kort o har öfvergått till u a) i den af urgerm. eo
uppkomna diftongen io (som liksom urspr, iu utvecklat sig
till iu), b) i kort rotstafvelse, då närmast följande stafvelse
innehållit i, samt c) framför II, Id, It1). Ex.: kbiuð o. d.
’bjuda’: isl. bióða, ftiur o. d.: isl. þiórr; mufln o. d. ’mulen’’
no. molen, skuri o. d. ’skurit’: isl. skorit, tull o. d. ’årtull’:
isl. þoMr, muld o. d. ’mull’: isl. mold.

Om ögg. af IQ till y se § 4,1, till I §§ 38, 48; af u till o § 38,
till y §§ 22, 39. — I Kökar har flertalet st. vb. af typen ’bryta’ —
d. y. s. med utvecklingen ifl > y > I i presensstammen — ett
analo-giskt i i st. f. u i pret.part. och sup., t. ex. brittin ’bruten’ fliddje ’flugit’;
dessa verb hafva nämligen dragits öfver till pàradigmet ’bita’, jf. § 39.
Part. och sup. kåmi sävi o. d. i vissa delar af Nyl. och Eg. Finl. etc.
äro, såvida de ej bero på lån af hsv. kommit, sofvit, liksom dessa
bildade i anslutning till de resp. verbens öfriga former. Vöråmålets råtin
’rutten’ är en analogibildning efter vb. råftn ’ruttna*.

9. Urspr, kort o har i förbindelsen io omljudts till ö,
såvida det icke efterföljts af en konsonantförbindelse, som
före omljudet värkat dess förlängning, eller af kk[w] gg[w]

*) På grunder, som jag i annat sammanhang skall framlägga,
ànser jag, att den som bekant ytterst vanliga motsättningen öno. u:
vno. o i de flesta fall icke är att härleda ur urgerm.
a-omljudsväx-ling, utan beror på öfvergång af kort o till u enl. särskilda ljudlagar,
värksamma i större och mindre delar af det öno. språkområdet. Till
dessa ljudlagar höra de ofvan anförda. En annan sådan — måhända
dock i grunden identisk med den som föranledt öggen io > iu (> iü)
— värkade att kort o blef u i kort rotstafvelse, då följande stafvelse
på urnord. ståndpunkt innehöll a, t. ex. vno. skoba, brot, skot: fsv. øfcupa,
brut, skut, nda. skue, brud, skud. (Dock har, som jag sammastades
hoppas kunna visa, den sistn. ljudöfvergången i svenskan merendels
åter upphäfts genom att kort u i en senare period — utom i vissa
ställningar — ånyo blifvit o. Af praktiska skäl tar jag ännu ej i
denna uppsats hänsyn till densamma.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:48:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/finlandska/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free