Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
$ 1 Samöstsv., för hsv. främmande novationer. 145
g) participium pres., dock ej i åländskan; i Eg. Finl. o.
Nyl. brukas dessutom uteslutande 1. så godt som uteslutande den
mediala formen (på -andis o. d.). Ex.: rftand o. d. ’roende’ (fsv. roande -a).
h)infinitiven; i Nyl., ö. delen af Eg. Finl. t. o. m. Pargas
samt Åland likväl endast alternativt. Ex.: bit ’bita’ kall ’kalla’. I
dessa trakter äfvensom i s. och m. Öbott. hafva också verb med kort
rotstafvelse blifvit delaktiga af ändelselösheten, hvarför motsättningen
mellan lång- o. kortstafviga infínitiver i Finland framträder endast i
n. Öbott., Nagu, Korpo o. Houtsk. (samt Iniö?); här heter det således
alltid bit, kall, men läka -å, tala -å o. likn.
i) 2 sg. imperat af sv. vb. af 1 konj., i alla mål utom de
åländska. Ex.: kall ’kalla’. I analogi härmed bilda också kortstafviga
vb. i s. Finl. ö. om Korpo samt s. och m. O bott. — undantagsvis äfven
n. Öbott. — denna form utan ändelse, t. ex. tal tal ’tala’.
k) det svaga preteritum, t. ex. bränd ’brände’, kalla ’kallade’.
1) adverb, räkneord m. m., jämförelsevis regelbundet i Öbott.,
Sat. o. på Nargö; i s. Finl. ju västligare dess mera sällan. Ex.: Inn
’inne’, üt ’ute’, framm ’framme’, upp åpp ’uppe’, häim ’hemma’ bårt o. d.
’borta’: fsv. borto. Särskildt beviskraftiga äro int ’inte’: fsv. (Brikti,
ali ’allra’: fsv. alla, ill ’illa’, räi[d] ’redan’: fsv. redho, ä[i]gk ’enda’: fsv.
enka, dslrn o. d. ’gärna’, fyr ’fyra’, ätt ’åtta’, ni ’nio’, ti ’tio’1) — de sistn.
fr. o. m. ä[i]gk alis icke anträffade i s. Finl.
50. Efter u, o — där det icke enl. mom. 7 blifvit å
— samt diftongen ttu (äu, &u, au) har g utvecklat sig till v
(eller kanske snarare y till w, hvaraf sedan v enl. mom. 23).
I det fall att iü blifvit ý (§ 4,i), har det icke framkallat denna
öfvergång. Ex. tjüvå o. d.2) ’tjuga’, tjuvu o. d.3) ’tjugu’, böva
o. d.4) ’bog’, gnöv5) ’gnagade’ (fsv. gnogh), tröuv o. d.6) ’trög’.
*) Också Nyl., Vörå, Runo etc. nli til och de häraf utvecklade
n. Öbott. nijji tljji höra måhända hit: Ti kan tänkas hafva uppkommit
af I till följd af denna vokals cirkumflektering vid vokalbortfallet.
— *) Ål. tjOgu o. d. — 8) M. och v. Nyl., Eg. Finl., Ål., Gkby tjugu
o. d. — 4) Så n. och m. Öbott. samt delar af Ösjprov. — ®) Antr.
endast i Houtsk. och Nuckö. Att gnöv också funnits åtminstone i Nyl.
och öfriga delar af Eg. Finl. och Ösjprov. bevisar likväl det i dessa
trakter allmänna, efter I sv. konj. gående verbet gnava, som tydligen,
på en tid, då det ännu böjdes starkt, erhållit sitt v för g genom
analogibildning efter nyssnämda form. — •) Så Öbott. o. Ösjprov. De
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
