Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
De östs veneka dialekterna.
formen därjämte i bruk. I Houtskär har, så vidt man af
det nuvarande språket kan döma, en annan princip gjort sig
gällande vid palataliseringen af I och n; denna har nämligen
inträdt endast i slutljudet efter svagt betonad vokal,
oberoende af kvantiteten, sålunda t. ex. i nytjyl ’nyckel’, kärin
’karlen1, fåren ’fåren’. I detta sammanhang bör ock nämnas
att i Kökar äfven kort eller först i yngre tid (enl. § 36)
för-längdt alveol. I, n uttalas svagt palatalt i intervokalisk
ställning och i slutljud efter vokal.
§ 22. Mellersta och södra Österbotten samt
Sota-kunda utgöra området för en öfvergång af kort u till y
(som åtm. i Malaks kan representeras af ö) i svagtoniga, af
i efterföljda stafvelser. Då blott ett fåtal ord, uttalade med
svag satsaksent, erbjödo förutsättningarna för denna
öfvergång, och då dessutom starktonsformerna af samma ord i
många fall åter gjort sig enhärskande, är dess
fragmentariska framträdande i det nuvarande språket lätt begripligt.
Jag har antecknat: Öbott. fr. o. m. Vörå, Sat. vyri (Mal.
vBri) ’varit’: Nykby etc. vuri; Närpes, Sat. fyri ’farit’: Vörå
etc. furi; Närpes kymi ’kommit’: Vörå etc. kumi; Ilmola h:d
yndji ’under’. Ett sydligare nordfinl. mål uppvisar, som vi
nedan skola se, en liknande utveckling äfven i starktoniga
stafvelser (§ 39). — Den i föreg. § omtalade förlängningen
af starktoniga korta stafvelser, som utgöra fullständiga ord,
har här skett medelst förlängning af v o k a 1 e n, äfven om denna
återgår på urspr, i (eller y?) och den följande konsonanten är
en tenuisl), t. ex. bëk2) ’beck’ (fsv. bik), grep3) ’grepp’ (fsv.
grip). — Från och med Nykarleby och Jeppo hafva verben
’vilja’, ’kunna’, ’veta’, hvilkas pret. part. och sup. till sin
form af gammalt öfverensstämde med I konjugationens, låtit
också sitt pret ind. öfvergå till samma konjugation, sål. vela
Sà äfven på Runo, § 67. — s) Hvbofj. bek. — *) Anf. fr. Hvbofj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
