Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runo.
295
gamla attributiva. — En egendomlig analogibildning möter
oss hos de starka verben af typen ’bära1: de hafva i
presens-stammen utbytt sin rotvokal mot i, antagligen efter dem af
typen ’binda’, med hvilka de hade lika vokal i alla öfriga
former (jf. § 58), t. ex. bira ’bära’, sti£a ’stjäla’. Genom att
också de till I sv. konj. hörande verben i pres. ind. sing.
antagit ändelsen -är — t ex. taiär o. d. ’talar’, fualdär ’fållar’
— har denna blifvit ett för alla konjugationer gemensamt
medel att bilda nämda form (jf. § 9,20 anm.)’). — Ett par
ålderdomliga drag hos Runömålet återstå ännu att omtala.
Urspr, u i svagtoniga stafvelser har, åtminstone där det är
eller före de i §§ 1,57, 9,16 nämda konsonantbortfallen varit
inljudande, icke — som i de flesta baltiska och
sydfinländska mål, § 6,1 — differentierats till u och o (hvaraf enl. §§
1,7, 9,9 blifvit a) enligt den s. k. vokalbalanslagen2), t. ex.
aksul ’axel’ (fsv. axul), huggru ’hungrig’ (fsv. fem. hungrugh),
ëggu ’ingen’ (fsv. eengun), kunu ’kvinnan’ (fsv. ack. hununa).
Huruvida nämda lag tillämpats på urspr, slutljudande u,
därom gifva visserligen de hithörande ordformerna själfva
icke besked, enär de enl. § 1,49 förlorat sin slutvokal just
där denna i så fall skulle uppträda i förändrad gestalt Men
att så värkligen skett, därpå tyckes ändelsen -a i obest. sing.
af alla kortstafviga och best sing. af de flesta långstafviga
ön-stammar häntyda, t. ex. sula ’sula’ (: estsv. suiu), tiära
’tjära’ (: estsv. t[i]äru); näÅla ’nässlan’ (: Nargö näslun),
krä-vita ’kräftan’ (: Nargö kräftun). Den enda antagliga
förklaringen härpå är nämligen, så vidt jag kan se, att hvardera
har ändelsevokalen -a i st. f. det ljudlagsenliga -u (jf- § Ma)
på grund af analogibildning efter de långstafvigas obest. sing.,
’) Detta är också fallet i Rågö-Wichtp.-målet; se § 54. — «) Inlj.
u kvarstår genomgående som sådant jämyål i n. och m. Öbott., i Sat.
och på Nargö; se §§ 10, 13, 34, 51.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
