- Project Runeberg -  Ur Finlands historia. Publikationer ur de alopæiska pappren / Del II /
633

[MARC] Author: Adolf Alarik Neovius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Visheten, Skalde-Digt i sju sånger.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men följes bägge åt, och Lastens samvet stinge,
Och Fräckhet då och då til hemlig suckan tvinge.

Siunde Sången.

Så talar Himlens Gud, så vil han man skäl göra,
Med sådant förbehåll ta’r Lärdom i sitt skydd;
Han får Lyckönsknings-pris af Himla-skaran höra:
Ach! at så liuflig lag af men’skian blefve lydd!
Och Frihet sig på knä för Allmagts-Thronen ställer,
Om låga Jorden öm, hon glädie-tårar fäller.

Var tackad, Milde Far! hon säger, för din nåde,
För dina Creatur du alltid huldhet bär;
Välsigna nu ditt värck, fräls verlden ur den våde,
De odygds-, mörckers-band, hvari hon fängslad är:
Mig bistå i mitt värf, mitt förvett sig ej tränger
At se, hur’ långt ännu du tidens längd förlänger.

När du imedlertid de Lärdas samfund hägnar,
Med tolamod fördrag, som du har alltid giordt,
Och den du Kunnskap ger, med Vishets frugter fägnar,
Förlåt, de ondt för godt, ta’ ofta smått för stort;
Och hvad i andligt mål dig täckts at men’skian lofva,
Til verldsligt äfven gif och til din dubbla gåfva!

Du har mig påmint sielf, des skröplighet betäncka,
Jag trogit lyda skäl och göra som du sagt;
Des blindhet öfverse, upplysning värdes skäncka,
Bestråla med ditt sken och gif des svaghet magt;
Och den du bistått har, at insigt sig förvärfva,
Rätt bruka hielp också, och ej ditt pund förderfva!

När jag nu, på ditt bud, ur dvalan Snillet väcker,
Och Dumhets fiättrar lär’ at modigt sönderslå,
Du vet, at men’skians syn så långt ej framåt räcker,
Du vet, Allvishet! bäst, hur’ stundom då måst’ gå;
Hon blott tilbaka ser, med undran sig berömmer,
För det hon något giordt, hur’ mycket fattas, glömmer.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:49:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/finlhist/2/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free