Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Lyces Giftermål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Til tidsfördrif, och at få skratta,
Ses Hymen det beslutet fatta,
At göra slut på Lyces plåga,
Och gjuta til dess tröst,
En skymt utaf sin låga
I hennes stela bröst.
Kanske han ock til ömkan blef af hennes tårar rörd,
Och af så ängslig syn ej ville bli förstörd
Uti det glada värk som han för händer hade;
Kanske han ock en gång på sinnet lade,
Hvad ondt förtviflan alstra plär,
När den af harm och afund retad är.
Han straxt til Narbas hastar,
Som utan känslor född, et skickligt ämne var,
At blifva Lyces värda par;
Et nät han på hans hufvud kastar,
Och honom til den sköna drar,
Som honom i sin famn med öpna armar tar;
Af glädje tjust, hon nu sin smälta glömmer,
Och blott om lust och lek, och om sin Narbas drömmer,
Som from och skumögd tror at han en dyrbar skatt
Fått genom lyckans ynnest fått.
Men Hymen småler åt sin magt,
Då han så lätt til slut sit infall bragt.
Om han haft hjelp utaf sin Bror, jag icke säga kan:
Men det är vist . . . . . at Lyce fick sig man.
————
III.
Du lilla djerfva, du vill våga
Mot mig et hädiskt öfverdåd,
At släcka ut en himla låga
Med otack löna gudars råd?
Du tror väl det är menskjo-höfva,
At sjelf klokt gudars skäncker pröfva,
Förkasta eller taga mot!
Vid Jofurs blixt! — Dock jag vill skona;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
