Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Svenska Kronprinsar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han sig, och var väl hemma i flere utlänska språk, i
synnerhet det tyska. Fransyskan förstod han, men talade det ej,
man vet icke af hvad orsak, kanske för at likna sin far, som
i detta språk saknat undervisning. Äfven i Latin var han
väl underbygd, samt talade äfven detta språk, och var
således långt skilld ifrån den mening okunnigheten alstrat, at
detta språks lärande för regenter och statsmän icke behöfves.
Hans regering var en kädja af krig, som utmattade hans
rike, och försatte det i en vanmagt, från hvilken det länge
icke kunde hämta sig. Men kastom icke skullden på Carl
den tolfte. Omgifven af äregiriga och trolösa grannar, aldeles
skilde från det ärliga tänkesätt, den agtning för rättvisa och
redlighet, han sjelf hyste, var han nödsakad at gripa til
vapen, för at försvara sig emot deras anslag. Och om han
under loppet af sina segrar, slutligen glömde at återvända til
sitt fädernesland, glömde möjligheten at blifva slagen, så
görom honom den rättvisa, at han oagtadt det felsteg han
begick at för mycket aflägsna sig ifrån sitt rike, hvarigenom
han, slagen vid Pultava, lemnade det öppet för sina fiender,
likväl högeligen älskade sitt folk och af dem älskades
tilbaka. Någre af oss minnas kanske än Carl den tolftes
krigsmän, deras mod och tapperhet, deras glädje så ofta de nämde
sin Konungs namn, deras förtjusning så ofta de talade om de
segrar de under honom vunnit. Hvad utmärker mera de
tappre Svenskars agtning för sin Konung, än at de, oacktadt
det betryck hvari de befunno sig, likväl aldrig brusto i den
vördnad de voro honom skyldige, utan tvärtom trodde sig
vunnit alt tilbaka så snart de återfingo honom inom sina
gränsor. Sverge hade ock fått en drägligare fred med sina
fiender, om han längre fått lefva. Men han dog vid
Fredricshall år 1718. Högt älskade han sitt folk, och mycket
sörjdes han äfven vid sin borttgång af alla redliga Svenskar,
som i honom trodde sig mist alt sitt stod, alt sitt hopp om
lyckligare tider. Äfven nu, då han redan 80 år legat i
grafven, återkallom med vördnad hans minne, välsignom hans
redlighet, tapperhet och kärlek til sitt folk, men beklagom
tillika de händelser, som emot hans bästa vilja störtade
Sverge i fördärf, beklagom i synnerhet våra landsmän här i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
