Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I bister tystnad
mottogo
officerarna budskapet...
... den 13
sorg och förstämning över orättvisorna som likt svarta
demoner jaga land och folk. Därefter kom utlösningen.
Det är ingen överdrift att säga att hela Helsingfors var
upplöst i tårar denna underliga fredsdag.
Det fanns väl inte en radio, vare sig i hem, på
arbetsplatser eller i offentliga lokaler, som inte stod redo att
vidarebefordra den officiella kommunikén: minister
Tan-ners tal. Överallt väntade man. De redan hårt spända
nerverna voro nu till högsta potens helspända. Själv
befann jag mig de timmarna i hotell Kämps pressrum som
var till trängsel fyllt av journalister, representanter för
världspressen. De flesta hade inte unnat sig någon sömn.
Natten igenom hade man avvaktat nyheterna. Luften var
tjock och vit av tobaksrök och atmosfären till
bristningsgränsen laddad av nervositet, som ökades för varje timme
som kröp fram. För länge sedan hade man slutat med
gissningar och spekulationer. Det var tyst. En tystnad
som, så koncentrerad som möjligt, underströk och
accentuerade vad som komma skulle. Om man kan säga att
luften i ett rum håller på att bågna av tryck, så skulle
det passa i det här sammanhanget.
Så kom slutligen 12-slaget — efter denna oändliga
förmiddag — med minister Tanners redogörelse över
fredsslutet och de hårda villkoren. Och därefter följde
Luther-psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg”. — Som i
dimma, som i ett slags dvala såg jag raden av ansikten
omkring mig, stela av sorg och präglade av andakt. Det
vara fakta, verklighet nu. När psalmens orgelmusik
förtonat och radion åter stod stum, kom reaktionen. Många
gingo med snabba steg mot dörren, ur stånd att uthärda
annan omgivning än ett rums fyra väggar. Andra stodo
kvar, som om de förlorat rörelseförmågan. För några
sekunder tappade t. o. m. pressens armé fotfästet. ”Det är
inte fred det är break-down”, hördes någon halvt hysteriskt
slunga ut.
Fred — men vilken fred? sade man. En
kapitulations-fred som i sig närmast inbegriper frågan: Hur långvarig
blir den? Helsingfors flaggade på halv stång. Svarta
sorgflor vajade sakta från affärernas fönster och svarta
sorgband kantade löpsedlar och tidnings telegram. Det fanns
väl inte en som inte den stunden kände alltings malande
meningslöshet. Det var inte underligt att man just då
Flaggorna sänktes på halv stång ...
Nu EFTERÅT förefaller det som Helsingfors den
minnesrika dagen 13 mars 1940 — ett datum som för
varje människa i Finland kommer att stå outplånligt
ristat i minnet — drabbades av ett bedövande slag. Allting
liksom avstannade, rubbades, råkade i obalans och
förvirring. En hemsk förlamning gick rakt i hjärterötterna. Den
första reaktionen var en känslokramp, som efter några
korta timmar övergick i antingen iskall kyla och bitterhet mot
en imperialistisk nations maktbegär och dem som av ett
eller annat skäl varit förhindrade att hjälpa, eller djup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
