Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
forhållit sig fullkomligt passivt, och cj kunnat göra det
minsta, ens for att skydda sina egna kuster Bamt hindra fiendens
landstigningar och häijningar. Att tillfoga Ryssland någon
skada, var det ej i stånd till, och något kraftigt försök
till de förlorade provinsernas återtagande kom icke i
fråga. De svenska sändebuden voro derförc ej i den
belägenhet, att de kunnat föreskrifva några lagar; de måste
tvärtom mottaga freden på de vilkor motståndarne
bestämde. Ingen diplomatisk skicklighet förslog att vända
om de krigförande makternas ömsesidiga ställning. Det
var ej farhåga for de svenska vapnen, som förmådde tsar
Peter att återlemna Finland; på det sätt kriget de
sed-nare åren blifvit för dt, hade han utan olägenhet kunnat
hålla ut dermed huru länge som helst, men, som
ofvan-före nämndes, hade han andra skäl att önska freden, och
detta hadc Sverige att tacka för återfåendet af denna
provins. Det är således alldeles obefogadt att hvälfva
skulden för det, att freden blef så dålig, på de svenska
sändebuden. Det var icke de som förrådde sin fosterbygds
dyrbaraste intressen; detta gjorde snarare Carl XII,
då han af halsstarrighet och oförstånd bortslösade sitt
hjeltemodiga folks sista krafter, samt, efter hans fall,
konung Fredrik och riksdagshjeltarne, hvilka skickligt
fullföljde sina dynastiska och parti-planer, men eländigt
sörjde för Sveriges värdighet och fördelar.
Lillienstedt slutade sin diplomatiska bana med
freden i Nystad; han var nu gammal, och som han alltid
älskat lugnet, deltog han så litet som möjligt i de
stormiga tvister, som snart yppades mellan de nu
uppvexan-de politiska partierna. I senaten, som rådet nu mera
kallades, slöt han sig till Horn och hyllade gemenligen
dennes åsigter, utan att dock med synnerlig ifver mänga
sig i styrelsen. Ofta erhöll han tjenstledighet, äfven för
längre tid, t. ex. år 1722, då han öfverreste till
Pommern, för att se efter sina gods derstädes, hvilka lidit
mycket under de sista krigstiderna. Vid den märkeliga
riksdagen 1723 var han närvarande, och såg hofvets oskick-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
