Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Juslenius var en fromsint man, uppriktig isinä ord,
trofast i sina löften, enkel*och flärdlös i sitt husliga lif.
1 samtal var han munter och skämtsam; talade med
lätthet, ehuru med finsk brytning, såsom hans parentator
anmärker. Men ehuru han utom sitt embete var vänlig och
fortrolig, iakttog han på sin embetsstol både värdighet
och allvar, och, der sådant behöfdes, nödig myndighet.
Utrustad med en stark kroppsbygnad af medelmåttig växt,
njöt han en god helsa. *) Han var den siste af
biskopar-ne i Borgå, som bar skägg.
Af oblida omständigheter tvungen hade Juslenius gjort
sina första färder på lifvets bana såsom båtsman, emedan
han ej ansågs hafva nödig erfarenhet och skicklighet att
öfver Östersjöns böljor styra en krämareskuta; men han
Blutade sina dagar såsom en af de erfarnaste och
skickligaste styresmän för stiftet. Kolmodins sista ord om
honom lyda:
Han har det hedersrum med heder viti försvarat,
I lärdom, ödmjukhet och vänligt omgäugssätt;
Sitt samvet rent för Gud och menniskor bevarat,
En fieitd af allt fjäs, en vän af rätt och slätt.
Ty liar ock Herren Gud hans lampa länge sparat,
Och gjort hans vandringslust af år och dagar mätt.
Nu han i hamnen är och delar himlaskatter,
Men bryr sig intet ont, ho skeppets styre fattar.
Juslenius var gift l:o (1707) med Hedvig Lundberg
(f 1729), dotter till prosten i Nyenskants, sedermera i Tiina
i Medelpad mag. Anders Lundberg, och Anna Maria Liet-
*) En häftig sjukdom var likväl engäng nära att föra honom i grafven.
Härom förtäljer Forssenius, enligt Juslenii egen berättelse, följande: under den
våldsamt härjande pest, som år 1710 hemsökte landet, blef Juslenius
angripen af denna farsot. Enligt hans önskan och pä hans inrådan afliigsnade sig
nans närmaste omgifning från honom,nför att undgå enahanda öde som
drabbat honom. Sjukaomens häftighet bebådade honom, att hans ändalyckt ej mer
kunde vara fjerran, hvarföre han med ett fromt sinnes stilla undergifvenhet
för den Högstes vilja efter gudelig berédelse lätt Hytta sig i en likkista, för
att, sedan lif vet slocknat, genast bäras ut till det sista hvilorummet. Sålunda
låg han ett dygn i likkistan orörlig; men började derefler andas lättare,
repade sig innan kort och återvann sin förra helsa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
