Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den innehöll omkring 150 psalmer. Den näst derpå (så
vidt vi känna) följande upplagan af år 1652, innehåller
uppgiften att dess utgifvande skott ^kunniallisten herrain
Turun pispan M. Erichin ja capitularisten tiedost ja
suosiosi.” Särskilt hade nyssnämnda Hemmingius 1616 till
Finskan öfversatt och utgifvit en samling af de religiösa
medeltids-cantater på Latin, som den tiden och ännu långt
senare brukades i skolorna. Den religiösa sången hade
sålunda under Eriksons tid småningom antagit Finsk dr ägt,
i stället för den dittills ensamt vanliga Latinska.
Allt det ofvanstående vittnar om en för Finlands
kultur gagnrik verksamhet, och ådagalägger att Erikson
var en utmärkt man, väl värd att i vår literaturhistorie
intaga en hedrande plats bredvid Agrikola och Juusten.
Till sina själsgåfvor stod han onekligen framom den
sistnämnda; ty man kan ej läsa hans skrifter utan att
känna det man har för sig en originell och klart tänkande
författare. Angående hans karaktär hafva mycket falska
föreställningar varit i omlopp; den tidens hätska
partianda tyckes hafva valt Finnen Erikson till skottafla för sig,
emedan han vågade se vissa saker annorlunda och
riktigare än mängden. Vi kunna gerna medgifva att han
såsom biskop var sjelfrådig, ömtålig för ingrepp i hans
myndighet, och måhända icke så litet högdragen. Men
lycksökare, som man också velat göra honom till, var han
synbarligen icke; tvertom fick han flero gånger mycket
lida för sin visade sjelfständighet, först af Klas Fleming,
sedan af hertig Karl, slutligen af aristokratin i Finland.
Ty han förstod icke att böja sig för någonderas bland
dessa orättmätiga anspråk. Mot prester, som i ett eller
annat förgått sig, förfor han strängt, straffade dem
någongång af öfverilning kanske för strängt, afsatte och
suspenderade många; men den upprörda tiden var ock
sådan att inga lindriga botemedel mot det onda för-
slogo. Klokhet och skicklighet att reda sig ur de
km-kigaste förvecklingar ägde han i hög grad, och be-
höfde den äfven mor än de flesta andra. Från de sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
