Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland under sjuttonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lif och välfärd för att ända in i det sista hålla sig kvar under det svenska väldet.
Det hundraåriga lösslitningsarbetet kunde emellertid icke undgå att i någon mån
utöfva inflytande på händelserna 1808, hvadan det för att fullständigt kunna uppfatta
dessa är nödvändigt att, om än i allra största korthet, kasta en blick på
sjuttonhundratalets Finland.
Finlands första och största pröfning började kort efter det den unge och
själfkloke envåldskonungen Karl XII kastat sitt land in i krigsföretag, hvilkas vidd
mänskligt öga icke kunde skönja, eller åtminstone visade ifrån sig alla tillbud om
fred, en fred, som det efter flera års hungersnöd lidande landet så väl hade behöft.
Visserligen berörde kriget ännu icke på länge Finlands landamären, men Finlands
kraft utsögs under gagnlöst försvar af Östersjöprovinserna, hvilka utan enhetlig
ledning icke kunde med egna medel försvaras mot tsarens öfvermakt, och hvilka gingo
förlorade den ena efter den andra, under det konungen förbrukade Sveriges krafter
i kampen mot konung August. Förkänningar af det, som komma skulle, hade dock
icke saknats; förlusten af Nöteborg och Nyenskans, S:t Petersburgs anläggning och
det fåfänga anfallet mot Viborg 1706 jämte fiendens vilda framfart i de af honom
eröfrade landsdelarna söder om Finska viken talade ett ganska tydligt språk. När
sedan Karl XII:s och Sveriges makt och anseende gått i kvaf genom Poltavaslaget,
när Finlands förmur fallit och fienden öfver Viborgs mera än fyra århundraden gamla
fäste inträngde i landet, då förmådde den ringa återstod af stridbara män, som det
redan långvariga kriget kvarlämnat, utmattade, utan hjälp från moderlandet, hvilket
måste anstränga sig för sitt eget försvar, och vanligen under tvifvelaktig ledning, icke
motstå böljslagen österifrån, och under loppet af 1713 föll hela södra Finland med
dess hufvudstad i fiendens händer. Och efter den förtviflans kamp, som general
K. M. Armfelt mot öfvermakten utkämpade vid Storkyro den 19 februari 1714,
öfversvämmade ryssarna äfven norra Finland. Såsom en ödets ironi fördes den sista
återstoden af Finlands stridskrafter 1718 på eröfringståg mot Norge, och hvem har icke
gripits af djupaste deltagande vid skildringen af de armfeltska karolinernas undergång
i fjällen!
Hvad det arma Finland fick lida under kriget och under de åtta långa år,
ryssarna höllo landet besatt, därom torde ingen under nu varande förhållanden
lefvande kunna göra sig ens en svag föreställning. »Förbindelsen med moderlandet i
väster var afbruten. Frukterna af seklers arbete såväl på den materiella odlingens
som den andliga bildningens fält voro bortsopade, och ett nästan fullständigt barbari
hade trädt i stället. Landets befolkning var skingrad på olika håll; en del lefde i
träldom i Ryssland; andra hade flytt till Sverige, och de, som förblifvit i hembygden,
voro underkastade segrarens alla nycker.»[1]
Men intet lidande är så stort, att icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
