Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland under sjuttonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsattes ett mindre antal officerare och underofficerare. Vargering uppsattes sålunda
vid alla dragon- och infanteriregementen utom Österbottens regemente till hälften af
den ordinarie styrkan — vid Kajana bataljon ersattes den af 355 man s. k.
landtvärn — och uppgick till en styrka af 4,050 man.
[1] Vargeringen skilde sig från den
ordinarie truppen nästan endast däri, att den saknade uniform, och att manskapet
icke alltid var försedt med torp, och tjänade till att med nära hälften öka
densamma. Förhållandena voro oförändrade 1808.
Alla i Finland förlagda stridskrafter och därvarande fästningar stodo under
befäl af en »general en chef», som hade ett särskildt finskt kommissariat till sitt
biträde.
Det förefaller egendomligt, att i en tid, då krigslystnaden bemäktigade sig
herraväldet än under ett partis, än under en konungs ledning, då exerciskonsten var
uppdrifven till sin högsta spets och officerare från alla länder sändes till Preussen
för att lära känna konung Fredriks nyaste exercisturer, att under denna tid den
militära utbildningen och vården af den krigiska andan nästan helt och hållet lågo nere
i vårt land. Denna omständighet kan, hvad utbildningen beträffar, visserligen
förklaras genom den ständiga penningbristen och genom det indelta manskapets långa
tjänstetid, hvarigenom man hoppades, att det utan olägenhet skulle kunna taga igen
det förlorade. Men i alla fall är det uppenbart, att trupper, som årligen öfvades
under några dagars kompanimöten och 15, vid kavalleriet högst 19 dagars
regementsmöten — efter 1767 — hvilka senare mycket ofta, stundom flera år i rad, inställdes
eller ersattes af korta kompanimöten, vid kavalleriet till fots, att dylika trupper, när
de till på köpet voro illa utrustade och väpnade med nästan obrukbara vapen, icke
stodo på någon synnerligen hög utbildningsgrad. Då härtill kom, att inga fordringar
ställdes på befordran till officer, och att de korta befälsmöten, som anordnades från
senare delen af sjuttonhundratalet, icke mäktade ersätta det felande, så må man icke
undra på, att militär anda saknades, och att frihetstidens riksdagsvanor till någon del
öfverflyttades till officerskretsarna. En ljuspunkt i denna mörka tafla erbjuder
visserligen Savolaksbrigaden, hvilken under Göran Magnus Sprengtportens insiktsfulla
ledning efter 1775 framstår såsom en mönstertrupp med hänsyn till organisation,
utrustning, utbildning och anda, men dess inflytande sträckte sig icke utanför den
från det öfriga svenska väldet så långt aflägsna gränsprovinsen.
Finland hade under Karl XII:s tid fått värja sig med egna krafter, men det
var allt för tydligt att, sedan dess förmur ramlat och ryssarna fått i sina händer
infartsporten vid Viborg, Finlands krafter, äfven om de förstärktes från svenska
moderlandet, icke skulle förslå att afvärja ett anfall. Man var därför redan få år
efter nystadska freden betänkt på att med befästningskonstens tillhjälp stärka sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
