Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från gränsen till Tavastehus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med honom anlända generaladjutant öfverste Löwenhjelm — en mycket begåfvad
och mycket anlitad 36 års man, som redan hunnit blifva inspektör för kavalleriet och
i denna egenskap utöfva en gagnande verksamhet — men Klingspor åberopade sin
instruktion, hvilken delvis upplästes, och tillkännagaf sitt oryggliga beslut att med
hären draga sig tillbaka till Österbotten, så snart han skulle finna »den Casus för
handen vara, i hvilken Retraite enligt Eders Kongl. Maijsts Nådiga instruktion borde
ske», såsom han anmälde till konungen den 9 mars.[1] Denna »casus» inträffade
redan den 6 mars, då han mottog ett af öfverste Cronstedt den 3 afsändt meddelande,
att ryssarna gått öfver Savolaksgränsen, och att han bragt sina trupper i säkerhet
genom att draga dem tillbaka mot Leppävirta. Nu anbefalldes på alla håll återtåget
mot Österbotten, detta brådstörtade återtåg, som väckte och fortfarande underhållit
förbittringen mot härens öfverbefälhafvare.
Om man med en senare tids mera oväldigt pröfvande blick öfverskådar de
händelser, som timade under krigets båda första veckor, mildras i hög grad det klander,
som under intrycket af desamma fälldes öfver både den ena och den andra.
Uppgivandet af Tavastehusställningen bör för öfrigt icke betraktas uteslutande för sig
själft; det var en oundviklig följd af alla de misstag och underlåtenhetssynder, till
hvilka de svenska befälhafvarna genom bristande insikter gjort sig skyldiga. Men man
må därför icke döma dem för hårdt. De voro barn af sin tid. De hade icke sett
eller närmare öfvertänkt andra krigsföretag än de obetydliga och osammanhängande
anfallsstötar, de långvariga småstrider i ställningar, som utmärkte senare delen af
sjuttonhundratalet, och som funnit en trogen afbild i det krig, som tjugo år tidigare
afspelades på ungefär samma krigsskådeplats som det nu pågående. De kunde visserligen
icke undgått att höra talas om den unge general Bonapartes blixtsnabba framgångar i
Sjöalpernas pass och på Lombardiets slätter; de hade obehagligt berörts af budskapet
om kejsar Napoleons segrar vid Austerlitz, Jena och Friedland, men de hade icke
kommit på den tanken att söka utgrunda hemligheten i den trollkraft, med hvilken
han slog sina fiender till marken. Med ett ord, de lefde i en förfluten tids hela
föreställningssätt, och de löpte modigt rakt på den fara, hvars vidd de icke förmådde
mäta. Ryssarna åter hade lefvat med i stora världen och inhämtat något af den
nya tidens lärdomar, och deras kejsare sände sina mest erfarna generaler att eröfra
Finland, hvilket likväl icke hindrade, att äfven desse gjorde sig skyldiga till misstag;
men i krig segrar den, som begår de minsta felstegen; detta är ett gammalt kändt
erfarenhetsrön.
Genom Klerckers manliga beslut att på eget bevåg uppkalla de finska trupperna
och genom den tid, ryssarna gåfvo honom härtill, blef svenskarnas läge vid
krigsutbrottet ingalunda ogynnsamt, och fördelningen af krafterna mellan de båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
