Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Siikajoki och Revolaks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade haft den oturen att rida omkull och stöta sitt hufvud, hvarefter han tagit en
säkerligen för stor dosis droppar för att hålla sig uppe. Dessa i förening med kölden
hade utan tvifvel gjort honom något oredig. När han nu fick se de ryska ryttarhoparna
på isen, sprängde han fram till de finska dragonerna, tillropade dem »marsch,
marsch!» och störtade därefter mot fienden. Hans kommando uppfattades likväl icke,
utan endast åtföljd af sin adjutant, kapten Clairfelt, rände han in bland fienderna.
Hans häst stupade; han själf störtade till marken, sårad af pikstyng och sabelhugg,
och räddades af adjutanten, som kastade sig öfver honom högt utropande, att det
var den svenske generaladjutanten. Utplundrade och i det ömkligaste tillstånd fördes
båda fångarna till ryska högkvarteret, hvarest de emellertid mottogos med den
största aktning.
Striden fortgick emellertid med häftighet, synnerligast kring de båda kanonerna.
Här fick öfverste Fleming vid åboläningarna, en 44 års man och en utmärkt officer,
sitt ena ben afslaget af en kanonkula och afled få dagar därefter i Brahestad. Palmfelt
anträdde snart återtåget öfver isen och utförde det i en öppen fyrkant med infanteriet
på en utsträckt linie tillika med några kanoner främst och efterst, dragonerna på den
yttre flygeln. Det ryska kavalleriet red flera gånger till anfall men mottogs med
så skarpa salvor ur gevär och kanoner, att det måste hålla sig på vederbörligt
afstånd.
Snart upptogs äfven 1:a brigaden af den 3:e, hvarefter striden afstannade. På
aftonen gick 2:a brigaden till hvila i Salo, 1:a brigaden i Pattijoki, 3:e i Brahestad.
Kulnev stannade i Piehinki, Tutschkov med ryska hufvudstyrkan i Pyhäjoki.
Striden hade varit het denna dag och kostat svenskarna 17 officerare och 166
man. Den hade på samma gång varit lärorik, ty den hade visat, att fienden, om än
öfverlägsen den ringa styrka, som vid hvarje särskildt tillfälle stått emot honom, dock
icke hade en sådan öfverlägsenhet, som de högsta befälhafvarnas fruktan gifvit honom,
äfvensom att de finska trupperna väl bestått eldprofvet. Ökadt mod och större
tillförsikt till egna krafter blefvo sålunda stridens närmaste följder
[1].
En annan följd af striden skulle äfven blifva af stor betydelse. Löwenhjelms
framstående egenskaper hade icke varit tillräckliga att utöfva inflytande på högste
befälhafvarens begär att draga sig undan. Hans efterträdare Adlercreutz skulle i detta
fall lyckas bättre. Dennes lugn och fasta karakter kommo valet af honom till
generaladjutant att hälsas med bifall af hög och låg inom hela hären. För åtskilliga af sina
vänner tillkännagaf han sin föresats att vid första tillfälle våga en allvarsam dust med
fienden samt att därvid antingen falla eller återställa de svenska vapnens fördunklade
ära[2]. Tillfälle därtill kom redan dagen efter den, då yttrandet fälldes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
