Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sveaborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjordes intet försök att störa de näsvisa angriparna i deras hvila, något som på intet
sätt kan försvaras hvarken med åberopande af besättningens fåtalighet eller af dess
mindre goda utbildning, ty för ett dylikt mindre utfall var den tillräckligt stark, och
många lika litet krigsdugliga trupper som vargeringsbataljonerna på Sveaborg
nödgades utkämpa heta strider under mindre gynnsamma omständigheter än de härvarande.
Dylika strider skulle tvärtom verkat att sammansmälta de unga trupperna med de
gamla och skulle säkerligen höjt andan inom det högre befälet, hvilken overksamheten
nu i stället på ett betänkligt sätt nedsatte. Verkliga orsaken till den afgjorda
overksamheten torde liksom vid landkriget vara att söka i inbillningen om ryssarnas ofantliga
öfverlägsenhet, hvilken man icke gjorde det ringaste försök att få bestyrkt. Men,
det är sant, fästningen utvecklade verksamhet, i det man med grofva kanoner besköt
enstaka kringströfvande kosacker och det, oaktadt kommendanten klagade öfver brist
på krut. Om han bort bränna Helsingfors är svårt att afgöra; icke ett ord nämndes
därom i konungens instruktion. En sådan åtgärd skulle naturligtvis endast i yttersta
nödfall tillgripits, men säkert är, att ryssarna högeligen fruktade att se sig beröfvade
kvarteren i staden.
Det var först efter aftåget från Helsingfors, som mera trupper sändes till
Sveaborg. Under de närmaste dagarna efter den 15 ökades de ryska truppernas
styrka därstädes till bortåt 4,000 man, men först den 1 april uppgick den till 6,500
man (11 bataljoner, 5 skvadroner, 6 artilleri- och ingeniörkompanier). Af kanoner
och mörsare funnos då att tillgå 59, bland hvilka en del svenska från Svartholm.
Åtföljd af Suchtelen, anlände Buxhöwden i midten af mars till Helsingfors.
Han hade noga studerat ritningarna öfver fästningen och tog den nu genom synröret
närmare i skärskådande. I en berättelse till kejsaren talar han med synnerlig aktning
om fästningens styrka och beskaffenhet, hvadan han finner utsikterna att med
vapenmakt betvinga densamma ytterst ringa. Hvarken stormning eller formlig belägring
anser han kunna sättas i fråga, hvarför han måste nöja sig med inneslutning. Möjligen
skulle man kunna verkställa en bombardering i afsikt att därigenom kunna antända
fartygen, en del skjul och flera eller färre af träkasernerna. Men för en bombardering
fordrades gröfre kanoner än de till förfogande stående, hvarför han förslagsvis anhöll
om 24 stycken (minst) 24-pundiga kanoner och 15 stycken grofva mörsare.
Men oaktadt dessa ringa utsikter ville Buxhöwden dock företaga något.
Besättningens förvånansvärda overksamhet och besinningslösa ödslande med krut och kulor
antydde försagdhet och bristande omdöme hos ledningen. Han tog sig häraf
anledning att försöka en beskjutning med fältkanoner. På eftermiddagen den 19 mars
öppnade ryssarna elden med 4 (säger fyra) vanliga fältkanoner, uppställda »på en ö
mellan staden och fästningen», men senare, sannolikt följande dagen, ingrepo äfven
de på Tullskatudden och vid Ulrikasborg (på Helsingenäset) med ofantlig möda
anlagda batterierna, hvilka icke räknade många kanoner. Elden fortsattes med flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
