Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sveaborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till hvilken ryktet efter Sveaborgs kapitulation gjorde honom. Han var en mycket
hvardagligare företeelse. Såsom enskild person aktningsvärd, såsom krigare tapper,
i sitt eget fack skicklig och förfaren, men fullständigt saknande de kunskaper och
den erfarenhet, som erfordras för att försvara en stor fästning, på samma gång allt
för stolt för att erkänna dessa brister och därför tvungen att likt en drunknande
haka sig fast vid det bistånd han trodde sig hos Jägerhorn finna — sådan tyckes
Cronstedt i själfva verket hafva varit.» Härtill kommer, fortsätter förf., att »ju klarare
han insåg hvad som brast honom för att framgångsrikt leda försvaret, desto större
lockelse kunde för honom den tanken hafva, att han i alla fall fåfängt spjärnade mot
udden. Föreställningen om krutets otillräcklighet, hvarom han redan kort före krigets
utbrott i ett bref till Lagerbring nämnt, tedde sig säkert ofta för honom. När sedan
Jägerhorn begynte tala i samma riktning, tala om den onödiga blodsutgjutelsen och
om de sorgliga följder ett envist motstånd skulle hafva för Finlands framtida öde,
uttryckte han samma hemliga, ehuru oklarare tankar, med hvilka Cronstedt sökte
kväfva den förödmjukande känslan af sin egen oduglighet. Och då han en gång
inbillat sig själf, att såväl Sveaborgs svaghet som omsorgen för Finlands framtid
berättigade konventionen, fasthöll han med sin naturs hela seghet vid densamma i trots
af alla omständigheter, som fordrade, att den skulle brytas.»
Med detta omdöme öfverensstämmer i viss mån Petrellis, i det han säger:[1]
»Cronstedt, af ödet ställd på en post, som förutsatte militära kunskaper, dem han
saknade, kände marken svikta under sina fötter. Stolt af naturen och nedtyngd
under äran af Svensksund, bäfvade han för att rödja sin svaghet och sökte till en
början genom yttre lugn och ett stolt uppträdande dölja den inre bristen och bevara
sin auktoritet. Man fann hans svar dunkla och omöjliga att rätt begripa. Men under
tiden spanade helt visst hans öga bland officerarna på fästningen efter någon, som
kunde komma honom till hjälp. Hans närmaste man, fortifikationsbefälhafvären
Wärnhjelm, var gammal, öfver 70 år. Därnäst i rang kom öfverste Jägerhorn, en
man i sina bästa år — född i Finland 1760, — sedan 1801 chef för det ena af de
båda regementen på fästningen, hvilka genom sin krigsbildning ansågos af Cronstedt
såsom hörnpelare för försvaret. I stället för att ägna sig åt landtbruk, såsom de
indelta officerarna nödgades göra, hade Jägerhorn såsom garnisonsofficer tjänat öfver
tjugo år vid Svea lifgarde, hvilket naturligtvis gaf honom ett betydande anseende i
militäriskt hänseende. Därtill kom, att han ägde en annan egenskap, som Cronstedt
just saknade: kraftfullhet i karakteren. Han var hård och sträng. ’Uppblåst af
högmod och egenkärlek’ (säger Castrén), satte han icke heller sina påsar vid dörren.
Tvifvelsutan har han imponerat på Cronstedt genom sin säkra ton och sitt bestämda,
öfverlägsna uppträdande. Cronstedts närmande till honom underlättades därigenom,
att de kände hvarandra af gammalt och därjämte voro rätt nära fränder (sysslingar).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
