Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappo. Nerpes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öster om ån boende i största hast undanförde sin värdefullaste egendom. Ryssarna
förföljde icke utan inskränkte sig till att såsom straff plundra och bränna alla de
gårdar, för hvilkas skull det obetänksamma företaget blifvit satt i gång.
Den 15 lämnade Martin Kristinestad och seglade tillbaka till Kaskö. Samma
dag verkställde major Sjöman, som med sina kanonslupar anländt till denna del af
kusten, en landstigning i viken vid Pielaks, men blef genast anfallen af en öfverlägsen
fiende och råkade själf jämte en del af sitt folk i fångenskap. De öfriga räddade sig
på sluparna, hvilka under kapten Muncks befäl afgingo till Kaskö.
Den 18 anlände kapten Ridderhjerta till Nerpes och tog befälet öfver den nu
till 3,000 man ökade bondehären. Denna innehade ställning på den västra, ganska
höga dalsidan mellan kyrkan och kyrkbyns talrika hus. Ån var här framför så djup,
att den icke kunde öfvervadas, hvadan hela försvarskraften riktades på själfva bron,
som beströks af den enda i behåll varande och bakom en vedtrafve ställda kanonen.
Längre ned utplattades dalgången och blef ån mindre djup, så att den till och med
kunde öfvervadas. Till följd af det lugn, som nu rådt flera dagar, ägnades icke allt
för stor omsorg åt bevakningen annat än vid själfva vägen.
Julinattens skymning hade den 20 nätt och jämt gifvit vika för daggryningen,
när skott hördes på ryska sidan af bron, där en allt tätare linie af skyttar
snart utvecklade sig. Elden besvarades oförtöfvadt af bönderna, och den på en vanlig
bondkärra fastbundna kanonen, som sköttes af en gammal afskedad soldat med ett
brinnande vedträ i handen, utkastade sina skrot öfver dem, som vågade sig för långt
fram. Modet steg på de försvarande, i samma mån anfallet tycktes afmattas. Men,
o ve! Hvad kom där för ett buller från höger? Jo, kosacker och jägare hade utan
att röna något motstånd vadat öfver ån i närheten af dess mynning och drifvit undan
en bondhop, som satt sig till motvärn i ett skogsbryn, och nu bar det af vidare. De
i flank och rygg tagna försvararna af bron råkade i en gränslös förvirring, och snart
var hela försvarsstyrkan i vild flykt på väg norrut. Endast enstaka grupper och
främst af dessa en kring gubben med kanonen ansluten hop bibehöllo lugn och
fattning samt hejdade den påträngande fienden. Ryssarna förföljde emellertid icke
utan inskränkte sig till att utkräfva hämnd af de kvarblifna invånarna, att plundra
och bränna. Kyrkan utplundrades, och prästgården jämte flera andra gårdar brändes.
Men när nöden är störst, är hjälpen närmast. Vid Öfvermarks kyrka mötte
Ridderhjerta, som dragit sig tillbaka dit, Nerpes kompani af Österbottens regemente,
hvilket af v. Otter blifvit sändt till nerpesboarnas undsättning, och kring detta slöt
sig ett tusental bönder. I en lång kedja utvecklades den nybildade truppen, och
under trumslag ryckte den hasteligen söderut. Ryssarna, som råkat i oordning,
trängdes efter en kort strid tillbaka öfver bron och fortsatte återtåget till Lappfjärd.
Finnarna återtogo ställningen vid Finby bro. Sedan 100 man Västerbottens
vargering tillkommit, behöll Ridderhjerta af bönderna endast landtvärnsmännen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
