Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konungen på Åland. Sjökriget i Åbo skärgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 2 augusti bestämdes ytterligare, att lifgrenadierbrigaden med sina fyra
bataljoner och två vargeringsbataljoner jämte ett 6-pundigt batteri skulle afgå från södra
arméen och på fartyg föras till Hangö udd, där ytterligare bestämmelser skulle möta.
[1]
Generalmajor v. Vegesack hade först varit utsedd till generaladjutant vid den
nybildade hären, men då han fick ett truppbefäl, kom öfverstelöjtnant af Melin att
intaga hans plats. När denne i juli anmälde sig hos konungen, ansåg han sig på
grund af sin befattning böra förfråga sig om den allmänna plan för krigsrörelserna,
som konungen uppgjort, på det han i enlighet härmed skulle kunna vidtaga anstalter
för upprättande af förråd o. a. Konungen, som icke låtsade förstå hela frågan, afbröt
honom tvärt och frågade högeligen öfverraskad: »Hvarom talar ni med mig?» —
»Jag talar, sire, om en operationsplan,» svarade Melin. — »En sådan,» genmälde
konungen, »har jag ej uppgjort och bryr mig ej om. Min herre bör veta, att det
var general Macks[2] olycka att på förhand hafva uppgjort planer. För egen del
tänker jag att rätta mina mått och steg efter omständigheterna och skall nog veta att
taga mitt parti, allt eftersom tillfället kräfver.»
[3]
Den 27 juli inträffade stabsadjutanten i norra finska arméens högkvarter, kapten
Björnstjerna, som af Klingspor blifvit sänd till konungen att öfverlämna berättelsen
om segern vid Lappo. »Jag insläpptes,» berättar Björnstjerna,
[4] »i ett litet oansenligt
rum, hvarest Hans Majestät ensam emottog mig. Stel och frånstötande som vanligt
stod han där, klädd i den namnkunniga Carolinska dräkten, handskar och allt. Med
handen på värjan, med utskjuten underläpp och stirrande på mig med sina stora,
uttryckslösa ögon, ansåg han sig troligen vara mycket vördnadsbjudande; men
lyckades blott att synas något löjlig. Sedan han kastat en mönstrande blick på min
klädsel, nickade han nådigt, emottog depescherna och började läsa. När detta var
slut nickade han åter, och dermed var äfven mitt företräde förbi. Jag bockade
mig ut ur rummet, utan att hafva fått, jag vill ej säga ett ord af beröm eller
uppmuntran, men ej ens en enda fråga om kriget, om hären eller fienden. Härom
trodde Hans Majestät sig allt för väl underrättad, att behöfva de upplysningar en
stackars stabsadjutant kunde lemna.» Vidare, sedan han omtalat sin utnämning till
major i arméen (han var då 28 år gammal), fortsätter Björnstjerna: »Det är således
ej af missbelåtenhet jag omnämnt mitt emottagande; blott för att därmed gifva ett
begrepp om det besynnerliga sätt, hvarigenom den olycklige monarken slutligen
lyckades stöta ifrån sig äfven sina mest tillgifna vänner.»
I Grälsby dröjde konungen ända till långt fram i september, »sysselsatt med
syftesvidriga, föga ordnade landstigningsplaner, onödigt stränga bevakningar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
