Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Savolaks och Karelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pielisvägen. Här, vid själfva ingångsporten till sin socken, skyndade pielisboarna till
förstärkning.
Söder om bron leder vägen öfver en slät, smal mo. På båda sidor om
densamma befintliga kärr och sjöar inskränka framkomligheten till själfva vägen. På
denna mötte de framryckande ryssarna först ån, hvars bro var rifven, och bakom
denna en höjd, från hvilken vägen kunde ypperligt bestrykas. Höjden var dessutom
uppfylld af stora stenar och kullfallna furor, hvilka tjänade såsom vallar med en å
såsom graf framför. Här på höjden hade bondhopen tagit ställning. Den 9 september
på aftonen gingo ryssarna till anfall men ledo stora förluster af den på deras slutna
massa riktade elden från bönderna, hvilka stodo skyddade. De lyckades icke heller
tränga fram utan började att till passet framsläpa träd för att af dem göra flottbroar,
på hvilka ställningen skulle kunna kringgås. Att hindra detta var bondhopen för
svag och för att icke blifva tagen i ryggen och instängd drog den sig under natten
tillbaka 18 km. längre norrut till Jauhiais-sundets norra sida, där ställning togs bakom
den nybyggda långa bron, hvilken delvis blifvit rifven. Här redde bönderna sig
till ihärdigt försvar, och här bedrogo de ryssarna med afseende på sin styrka, i det
de läto samma afdelningar gång på gång från den bakomvarande skogen rycka ned
till stranden för att i dess bukter åter försvinna. Här infann sig åter Tiainen och
öfvertog ledningen af försvaret, och med honom inträffade nurmisboarna. Ryssarna
afstodo från vidare anfall och drogo sina färde söderut.
Härmed var det egentliga folkkriget i Karelen afslutadt men ett litet efterspel
fick det i alla fall. Efter ryssarnas aftåg flyttade Tiainen sitt högkvarter till Eno
kyrkoby, dar han bibehöll det ända in i november, och därifrån han företog ströftåg
mot fientliga skaror, förråd, foror och budbärare, hvarigenom icke så litet trupper
fjättrades i denna aflägsna landsdel. Under en sådan färd tillfångatog han en afton i
slutet af oktober den af Dolgoruki förordnade landshöfdingen i Karelen jämte dennes
biträden, hvilka hade sitt hemvist på Niinivaara gård invid Joensuu. Ryssarna voro
också högeligen förbittrade på »hufvuduppviglaren Tiainen», och Tutschkov satte
ett pris af 500 rubel på hans hufvud; andra »uppviglares» betaltes endast med 200.
Men den rätte funno de icke. När isen lade broar öfver sund och sjöar och alla
svenska trupper dragit sig mot norden, gåfvo karelarna sin sak förlorad, återvände
till sina hem och aflade den fordrade trohetseden. Endast Tiainen undandrog sig
detta. Under otaliga äfventyr flydde han till Sverige, mottogs af konungen, som
förärade honom medaljen för tapperhet i fält att i svärdsordens band bäras om halsen
jämte 800 riksdaler i gratifikation och en årlig pension.[1]
Oaktadt den afbräck och de förtretligheter, som folkresningen i Karelen bragte
ryssarna, förhöllo desse sig i det stora hela mildt och skonsamt mot landet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
