Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konungen. Lokalaks och Helsinge. Sjökriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudkrafterna på landstigningsplatsen. Några af de ryska författarna omtalade
kavallerianfall vidkännas de svenska icke, och icke synes den härvarande, af sten
och skog fyllda strandnaturen lämpa sig för kavalleriets verksamhet. Klinckowströms
afdelning hade äfven lyckligen dragit sig undan efter en icke allt för häftig strid.
Vid landstigningsplatsen ämnade Boye hålla stånd med 1:a brigaden, medan
Lagerbring med den 2:a långsamt drog sig tillbaka från Järvenpärä, men markens
skaplynne försvårade detta, och icke heller kunde han få stöd af de fyra
kanonsluparna, som varit behjälpliga vid landstigningen, enär de blifvit återkallade till flottan.
Han ansåg därför rådligast att genast börja inskeppningen, hvilken verkställdes på det
sätt, att trupperna i mindre båtar gingo ut till de ett stycke från stranden liggande
transportfartygen. Med artilleriets ombordtagande gick det långsamt, och fem kanoner
och haubitser jämte en hel mängd fordon måste lämnas till spillo, hvilket tvärt
emot konungens offentligt uttalade mening på intet sätt var gardestruppernas fel.
När Lagerbrings bataljoner framemot aftonen efter en förlustrik strid kommo
ned till stranden för att stiga om bord, var transportflottan redan ur sikte, och ingen
enda båt fanns vid stranden. Med hafvet på ena sidan och fienden på den andra
syntes de olyckligas öde ganska visst, då två officerare funno en båt och skyndade
till några bakom en udde dolda skärgårdsbåtar, hvilka blifvit förhyrda för truppernas
räkning, men hvilkas roddare bragt sig och båtarna i säkerhet. På dem lyckades
alla undkomma med undantag af 5 officerare och 150 man, de flesta tillhörande
Kronobergs regemente.
Så slutade äfven detta, det sista och det största af de, man vore frestad att
säga, »för ro skull anställda» landstigningsföretagen, sedan det vållat svenska hären
en ytterligare förlust af 26 officerare och omkring 800 man, en förlust, som varit
en bättre sak värdig. Ryssarna, som trodde sig hafva kämpat med 5,000 fiender,
uppgifva sina förluster till 400 man.[1]
Dyster och nedslagen öfver alla emottagna sorgeposter, hade konungen begifvit
sig ut i skärgården, för att på nära håll följa utvecklingen af sin älsklingstanke,
landstigningen vid Helsinge. Efter mottagandet af Lagerbrings meddelande om dess
lyckliga utförande hade han den 28 på morgonen låtit hissa alla segel för att skynda
till de landsatta trupperna. Envis motvind kvarhöll honom dock i Kahiluotosundet,
ett tiotal kilometer från Helsinge. Här fick han emot aftonen skåda en oväntad syn.
Hela svenska transportflottan kommande med fulla segel och förande ombord de
svenska trupperna, som blifvit slagna och fördrifna. Man kan föreställa sig konungens
raseri och vrede, hvaraf hans ansiktsfärg helt och hållet förändrades. Han befallde
flottan kasta ankar och begaf sig i en slup ut till den för att taga reda på
förhållandena. Fartyg med trupper af alla slag ankrade kring den kungliga farkosten; blåst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
