Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konungen. Lokalaks och Helsinge. Sjökriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Huru som helst hade flottan på ett utmärkt sätt fyllt sin uppgift. Den hade
hela sommaren och hösten bibehållit sin ställning i skärgården mot en i styrka dubbelt
öfverlägsen men i duglighet underlägsen motståndare. Utan dess kraftiga hjälp skulle
ingen landstigning på finsk jord alls varit möjlig; ryssarna hade lugnt kunnat
anförtro skyddet af kusten åt sin flotta och annorstädes använda större delen af de
trupper, som nu fjättrades vid kusten. Att denna kraftfulla hjälp i alla fall icke gjorde
krigföringen i dess helhet större tjänst, var icke flottans skuld.
Efter åtta dagars kringirrande bland klippor och skär, i storm och mörker
landsteg konungen den 5 oktober på Ålands södra kust och tog den 8 sitt
kvarter i Lemlands prästgård, på öns sydöstra hörn. Hans lynne var förfärligt,
och hans första åtgärd blef att taga befälet öfver åländska fördelningen, såsom
södra finska arméen numera kallades, från den i onåd fallne Boye och anförtro
det åt öfverste Peyron för att strax därefter öfverflytta det till Döbeln, intill
hvars ankomst det emellertid skulle föras af Peyron. Nästa åtgärd blef fotgardenas
beröfvande af rang, fanor och utmärkelsetecken för deras påstådda dåliga
uppförande vid Helsinge, en åtgärd, som söker sin like och snart skulle blifva godtgjord.[1]
På Åland sysselsatte konungen sig med åtgärder för öns försvar, ty han ville
bibehålla den öfver vintern för att i god tid följande vår åter börja landstigningarna
på finska kusten. Oemottaglig var han för Tibells invändningar rörande den fara,
som efter flottans afseglande och ännu mera efter vinterns inträde skulle hota de på
Åland prisgifna trupperna. Såsom vanligt hjälpte inga skäl. Konungen ansåg sig
dessutom böra belöna öns invånare för deras föregående vår ådagalagda tapperhet,
hvilket han ansåg sig bäst göra genom att hindra öns öfverlämnande åt fienden.
Till åländska fördelningens förstärkning ditkallades öfverste Cronstedts nyss nämnda
brigad äfvensom Jönköpings 2:a landtvärnsbataljon, hvilken senare inträffade med
endast 172 man. Härigenom uppdrefs fördelningens tjänstbara styrka till bortåt 7,000
man, oberäknadt Ålands landtvärn och landstorm. Tillika anordnades batteriers
byggande på tjänliga platser. Invånarna i Kumlinge socken och Brändö kapell samt
på närmast kringliggande holmar ålades att med sina ägodelar afflytta till Åland,
hvarefter deras hus skulle rifvas.
När ryska flottan gått i vinterkvarter, beslöt konungen lämna Åland och begaf
sig den 1 november till Signildsskär, hvarifrån han den 3 reste öfver till Grisslehamn
och den 4 inträffade på Haga »i högönskelig välmåga, Dess trogna undersåtare till
innerlig fröjd och glädje». De båda pommerska regementena, hvilkas sammanlagda
styrka torde uppgått till 600-700 man, åtföljde honom.[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
