Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Virta och Himanko till Torneå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1:a finska brigaden, 2:a svenska brigaden med högkvarteret och artilleriparken, artilleriet
och sjukhuset samt sist 4:e finska brigaden (Sandels’), som den 25 uppbrutit från
Frantsila och den 29 under invånarnas bittra klagan sade Uleåborg farväl. Där
nödgades man kvarlämna 23 sjuka officerare och 1,200 af manskapet (jämte
underofficerare) tillika med en del förråd.
Detta sorgliga återtåg var i högsta grad mödosamt och besvärligt, och värst
hade 4:e brigaden, som under vägen måste plocka upp och, så vidt det var möjligt,
släpa med sig alla efterliggare. De glesa och till största delen folktomma byarna
gåfvo föga skydd åt de af köld skälfvande soldaterna, hvilka i utslitna kläder
nödgades marschera, och ganska ofta bivackera i djup snö, yrväder och en allt mera bitande
köld. Med lifsmedlen blef det också allt sämre beställdt, och i synnerhet officerarna
hade svårt att skaffa sig lifvets nödtorftigaste uppehälle. Gröt, doppad i vatten, blef
snart den stående rätten. Saknaden af tobak plågade manskapet och kunde icke
ersättas af brännvinet, hvilket aldrig tycktes taga slut, men hvilket i förening med
kölden och den klena födan verkade mera slappande än lifvande. Värst ställde sig
saken för de sjuka. Som de lika väl som de friska blefvo krigsfångar, så snart de
föllo i fiendens hand, skyndade alla, som kunde stappla sig fram, i väg norrut.
Nöden och alla umbäranden verkade naturligtvis svårast på dem, och hoptals dignade
de utefter vägarna liksom de olyckliga, hvilka tillsjuknade under marschen eller i de
öfverfyllda och stundom brännheta stugor, där de sökte skydd mot kölden. I hvarje
by måste en mängd sjuka och döda kvarlämnas. Hästar störtade uttröttade på vägarna,
och fordon måste vältras i dikena för att icke hindra framkomsten. Till allt detta
kom den nedslående, till misströstan och förtviflan gränsande tanken, att man kanske
för alltid lämnade fosterjorden med maka, barn och vänner. Trots allt detta förekom
nu mera ganska litet rymning, och när fall däraf yppade sig, framkallades de mera
af tillfälliga bevekelsegrunder än af öfvertygelse. Buxhöwden erkänner också vid
denna tid i bref till kejsaren, att hans bemödanden att verka, om också icke på de
svenska, så åtminstone på de finska officerarna högst obetydligt förmått »skaka den
hederskänsla, som lifvar dem och gör dem beredda att med blod skölja hvarje steg
af sin reträtt».
Mellan den 6 och 13 december öfverskredo de olika brigaderna Kemi älf och
förlades: 1:a finska brigaden öster om nedre delen af Torne älf, 2:a brigaden väster
om samma älf, 3:e brigaden öster om den 1:a och 4:e brigaden såsom förposter
närmast Kemi älf. Kavalleriet anvisades kvarter norr om infanteriet; de sjuke intogos
på sjukhus i Torneå och Haparanda, och i först nämnda stad upprättades
högkvarteret. De svenska trupperna skulle enligt ankomna bestämmelser sändas hem till
rotarna, men efter åtskilliga ändringar fram och tillbaka förlades Upplands och
Västmanlands regementen mellan Umeå och Hernösand. Helsinge och Västerbottens
regementen samt lifgrenadiererna återvände till rotarna. En del af artilleriet samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
