Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under stilleståndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härafdelningen vara tillräcklig att afskära finska härens enda, utefter kusten belägna
förbindelselinie, hvarefter den skulle kunna alldeles hopklämmas. Från mellersta Sverige
kunde inga förstärkningar sändas norrut, ty därvarande trupper erfordrades till
hufvudstadens skydd, för den händelse ryssarna skulle kunna öfvergå Ålands haf. Med
anledning af allt detta föreslog Tibell, att finska haren i tid skulle dragas tillbaka till
trakten af Umeå och ställas under gemensamt öfverbefäl med den i Jämtland varande
s. k. norra fördelningen. I norden skulle endast en mindre afdelning lämnas.
Sammanslagningen af de båda härdelarna behagade efter något betänkande
konungen, som befallde, att de skulle förenas till en här under benämning »norra
arméen», hvars 1:a fördelning skulle utgöras af den förra »norra finska arméen» och
2:a fördelning af den förra »norra fördelningen». Härens högste befälhafvare blef
fältmarskalken Klingspor med generalmajor Adlercreutz såsom generaladjutant, och
han skulle nedslå sina bopålar i Hernösand. 1:a fördelningens stab skulle
förläggas i Umeå, 2:a fördelningens i Sundsvall. Förslaget att samla 1:a fördelningen
kring Umeå ville konungen ännu icke bifalla, då han ansåg betänkligt att utan
nödtvång öfvergifva nästan hela Västerbotten, och enär han icke trodde, att fienden
skulle våga ett så vanskligt företag som att på isen öfvergå Bottniska viken. Han
gick dock in på att medgifva flyttningen af en brigad till Umeå och af en till Piteå;
de två återstående lämnades i höga norden.[1]
Under det kampen på lif och död fortsattes i Finland, hade krigshändelserna
på västra gränsen under sommaren och hösten inskränkt sig till obetydliga
förpoststrider. Efter flera fåfänga underhandlingar lyckades generallöjtnant Cederström, som
i augusti efterträdt den i onåd fallne Armfelt, att den 2 december med prins Kristian
August, som fortfarande här förde befälet på danska sidan, afsluta ett stillestånd med
två dagars uppsägningstid. Trots alla på nyåret från konungen af Danmark erhållna
befallningar att uppsäga stilleståndet lät prinsen det obehindradt fortgå.
Under flottornas skydd hade södra arméen lefvat ett bekymmerslöst lif. Först
på nyåret, när kölden infunnit sig och slagit en isbro öfver sundet, började danskarna
röra på sig och vidtaga omfattande anstalter för öfvergång till Sverige. Men så kom
blidväder, och isen gick upp. I midten af februari blef det åter kallt, och dagligen
väntade man underrättelsen om danska härens landstigning på skånska kusten, men
lyckligtvis inskränktes allt samman till de förut omtalade ballongerna med
proklamationer, i hvilka svenskarna uppmanades att taga konungen af Danmark till konung,
hvarigenom de tre nordiska rikena skulle kunna återförenas.
Från Åland ingingo också oroande underrättelser, och den i midten af februari
dit anlände Döbeln anmälde vådan af truppernas kvarblifvande därstädes. Detta
föranledde endast en svarsskrifvelse från konungen personligen, hvari han yttrade: »Åland
måste försvaras; detta är af högsta vikt för att bibehålla krigsorten på andra sidan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
