Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfver Qvarken och i Västerbotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
meddela sin ämbetsbroder, att tre gånger så många ryssar, som i verkligheten kommo
till Umeå, stodo i dennes rygg, om än 300 km. från honom, och denna viktiga nyhet
skulle icke förfela att göra sin verkan.
Men hvad gjorde då norra arméens högste befälhafvare, general Klercker,
som satt i sitt högkvarter i Hernösand, 200 km. utanför den finska fördelningens
högra flygel, och som väl bort sammanhålla det hela? Så vidt det är möjligt att
döma af tillgängliga källor,[1] gjorde han ingenting. Ingen plan för det stundande
fälttåget var uppgjord, och ingenting gjordes heller, när krigsrörelserna öppnades, utan
de olika gruppernas befälhafvare fingo handla efter egen ingifvelse, och sålunda rusade
Gripenberg i ett anfall af dåligt lynne i famnen på en fiende »af fyradubbel styrka».
En del af skulden till det timade bör onekligen läggas på Klercker.
Emellertid förefaller det, såsom om de militära skälen här i verkligheten fått
träda tillbaka för helt andra. Gripenberg hade under sitt befäl uteslutande finska
trupper, trupper, som under fjorton månader med gladt mod burit ett ansträngande
krigs alla försakelser, som kastats af och an mellan förtviflan och hopp, som varit
vittnen till de mest afvita åtgärder med afseende på krigets förande — äfven om
endast ett fåtal förstod rätta innebörden däraf —, som i själfva verket sett sitt land
besinningslöst prisgifvas åt fienden, och som slutligen i yttersta norden syntes
öfvergifna åt nöd och elände. Samtidigt härmed erforo de, huru ryssarna tagit deras land
i besittning i tydlig afsikt att icke släppa det, och de insågo mer än väl, att den nya
svenska styrelsen, hvilken utgått ur en för dem motbjudande revolutionär handling,
icke skulle vara i stånd att rycka det ur deras händer. Men i detta land funnos
deras anhöriga, om hvilkas öde de till stor del sväfvade i okunnighet; där funnos
deras boställen, af hvilka de skulle hafva sin bärgning, där fanns med ett ord allt,
vid hvilket de såsom människor voro fästa. Hvad under då, om en rent mänsklig
känsla ingifvit dem den föreställningen, att allt var slut, och att det var fåfängt att
längre spjärna mot det oundvikliga? Emellertid synes vanans makt, den djupt
rotfästa pliktkänslan och den militära hederskänslan hos flertalet varit nog starka att
öfvervinna alla frestande inflytelser. Och det är möjligt, att, om Gripenberg leddes
af nyss nämnda bevekelsegrunder, de i alla fall icke skulle gjort sig gällande, därest
han icke stått under inflytande af Palmfelt, hvars rykte för opålitlighet här blef
alldeles tydligt ådagalagdt. Utan tvifvel var det nyss nämnda bevekelsegrunder, som
verkade på denne.[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
