Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Freden. Slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hemförlofvades här den 8:de oktober 1809 af friherre Georg C. von Döbeln. De tappres
minne förblifver.»
Enligt den bestämmelsen i fredsslutet, hvari stadgades, att ryssarna inom fyra
veckor skulle utrymma Västerbotten, lämnade Kamenskij och hans trupper först i
slutet af oktober det landskap, som nu kom att utgöra gränsen mot Ryssland. Då
hade de under krigets sista skede i verksamhet varande svenska trupperna redan
aftågat till sina hemorter och kustarméen blifvit upplöst.
Af de finska trupperna återstodo 760 man nämligen 340 Savolaks infanterister,
200 Savolaks jägare, 40 karelska jägare, 80 karelska dragoner, 20 artillerister och 80
af Österbottens norra bataljon[1] jämte ett antal officerare af olika grader. Desse
delades i två fältbataljoner, af hvilka den 2:a öfver vintern lämnades i Umeå. 1:a
bataljonen afgick landvägen till Gefle, dit den framkom i midten af november, och där
den förlades tillika med återstoden af finska artilleriregementet. I januari flyttades
bataljonen till Vesterås, hvarest den på våren upplöstes. Nåra af manskapet togo
tjänst wid svenska regementen, en del ingick i det nybildade gränskompaniet i
Grisslehamn, och återstoden eller 1 fanjunkare och 172 man af de flesta finska regementen
afsändes den 26 juni 1810 på två skutor från Stockholm till finska kusten. I sina
slitna kläder och med en gratifikation af 2 riksdaler banko per man återvände de
till sin fädernejord. Från landstigningsplatsen hade den längst bort boende 81 1/4 mil
till sitt hemvist, hvilken väg han skulle tillryggalägga på 41 dagar med ett
traktamente af 7 skilling om dagen. Den i Umeå kvarblifva 2:a bataljonen upplöstes äfven
på sommaren 1810, sedan däraf genom värfning bildats ett för Torneå afsedt
gränskompani.[2] De flesta finska officerarna återvände till sitt hemland, enär den svenska
styrelsen knappast ville mottaga dem i sina truppers led. Några kvarstannade dock
för att ännu en tid upprätthålla det gamla vapenbrödraskapet.[3]
Den ryska historieskrifvaren klagar öfver, att finska kriget oaktadt dess
hårdnackenhet, dess egenartade beskaffenhet och dess mångfaldiga växlingar blifvit allt för
litet kändt. Att så är fallet i hans hemland, där uppmärksamheten hufvudsakligen
togs i anspråk af de väldiga krigen med fransmännens kejsare, kan mindre förvåna,
men att yttrandet kunnat äga sin giltighet äfven i Sverige behöfver närmare
förklaring. Denna måste sökas i den likgiltighet för historiska och krigshistoriska studier,
åtminstone af något mera djupgående beskaffenhet, som utmärkte det halfva
århundradet mellan de napoleonska krigens slut och sextiotalets omskakande händelser.
Nära trettio vintrars snö täckte för öfrigt de fallna krigarnas ben, förr än deras
bedrifter framställdes i tryck för de efterlefvande, och desses sinnen voro då riktade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
